Vecka 35

Redan vid avresan på tisdagskvällen borde man ha förstått att vecka 35 skulle innehålla diverse överraskningsmoment. Connex hade, som vanligt frestas man säga, strulat till det så att avgångstiden från Stockholm blev cirka en timme senare än tänkt. Som väl var fick jag trevligt kupésällskap med tre grabbar från Mölndal som skulle upp och vandra med Abisko som utgångspunkt, och en ung österrikare som ville pröva på annat än hemlandets alptoppar. Men även en 18-åring från Byske i Västerbotten på hemväg från Tjejmilen. Nu skulle hon hem och ladda för Vasaloppet 2007. Alltså fem fina exempel på att alla ungdomar inte är så förtappade som ofta framhålls.

Vid ankomsten till Boden var vi 1 ¼ timme sena och i Murjek ytterligare något. Bussen till Jokkmokk och Årrenjarka kunde naturligtvis inte vänta på vårt tåg. Connex hade i alla fall vänligheten att beställa två taxibilar som skulle köra sju luttrade resenärer vidare. Sex som skulle till Kvikkjokk, och undertecknad till Årrenjarka. Jag fick åka med två tyskar och en pratglad chaufför från Jokkmokk. Gissa om det gick undan i regnet på vägar nästan helt utan trafik! En mil innan Årrenjarka svischade vi förbi den buss vi skulle ha åkt med.

Ebba och Malte

Ja, så var allt som vanligt igen. Glada återseenden och nya bekantskaper i den redan installerade grupp som skulle "bilda familj" en vecka framöver. Ebba Carlquist var familjens överhuvud. En eldsjäl och en organisatör som har förmågan att både hålla i och rycka i de rätta trådarna. Malte Innala ledde upptågen (squaredans). Min roll var, som alltid här uppe, mer perifer. Att finnas till som en extra resurs. Alla saknade vi Ulla Lind som p g a iråkade fysiska besvär inte kunde komma och vara med som ledare. Men hon hade redan gjort en insats i form av ett par dekorativa och sköna egenhändigt stickade vantar som blev lotteriets högvinst. Tilläggas bör att jag blev den som "lade vantarna" på den vinsten vid dragningen.

Gruppen bestod av ytterligare elva personer, däribland "ursprungsfolket" i detta sammanhang, Åke och Torborg Linde. Åke gjorde sig bemärkt på flera sätt, inte minst som "dammsugaragent" när han med bärplockaren drog omkring i omgivningarna längs vandringslederna, allt medan vi andra stövlade på bland stenar, rötter och djurspillningar.

Den första vandringen var traditionsenlig av det slag som ger en uppfattning om hur gruppmedlemmarnas inbördes förmåga fördelar sig inför kommande strapatser – vi gick till första vindskyddet. En av damerna råkade ut för någon form av fysisk överansträngning men kunde, med assistens, ta sig ut till vägen mot Kvikkjokk där hon fick biltransport hem till byn. Vädergudarna var oss bevågna denna dag.

Sven Persson

Denna vänligt mysande person är, sedan många år tillbaka, en infödd tillgång som föreningen dragit nytta av vid många, många vandringar. Så också den skönt soliga torsdag som vi ägnade åt att bestiga Predikstolen. Lasse körde oss i två omgångar över Saggat till Änamusstranden på motsatta sidan. Det rekordartat låga vattenståndet gjorde landgången extra äventyrlig eftersom båten inte kunde ta sig in till bryggan. Men med gemensamma ansträngningar samt hjälpande händer och armar löste sig även det problemet. Efter pausar, lagom fördelade längs den bitvis ganska jobbiga klättringen, föredrog några att nöja sig med den vid det nyuppförda vindskyddet betagande utsikten.

En tapper fortsatte hela vägen upp på krönet, och alla som någon gång kämpat sig dit vet vad det innebär av andaktsfylld hänförelse. Lasse hämtade med båt sedan de båda grupperna återförenats nere vid stranden.

Valborg, Sven och Karin

Valborg Johansson heter ett nu 94-årigt spänstfenomen som för ett antal år sedan drog upp och namngav den s k Valborgsleden, en nog så krävande led upp på Kassevare. Nu var hon tillbaka för att än en gång genomföra bedriften i sällskap med sin Sven och sin dotter Karin (med nedärvd vitalitet). Och de gjorde det! Äldrevård av absolut högsta rang! Den norskfödda Valborg är dessutom ett charmerande sällskap vid middagsbordet.

Nästa dag började duggande och disigt grå. Medan övriga ägnade sig åt squaredans och annan samvaro gav jag mig ut i lingon- och blåbärsriset medförande en hink (som snabbare än någonsin tidigare fylldes med "skogens röda guld") och en stor burk för smakprov (blåbär). Den rikliga tillgången av stora, om än något vattniga blåbär, och de bara stundtals smått irriterande knotten gjorde att min tid i skogen snart var avklarad. Dagen klarnade tämligen fort och blev riktigt fin. Rensningsproceduren var förstås både långvarig och tradig.

Ulf och Marianne Holmgren

Detta spirituella par från Skellefteå har instiftat en tradition i Årrenjarka. Deras årliga besök här innebär nämligen att den grupp som råkar vara där samtidigt får vara med om en vinprovning under det att Ulf kåserar till vinets lov och avslutar med en liten tävling på temat vin och utlottning av medhavda pryttlar. Att han dessutom, trots sin norrländska hemvist, visar sig vara en hängiven AIKare (Solna-klubben) är naturligtvis enbart hedersamt (red. anm). Den här gången var det fyra rödviner som avsmakades och bedömdes. Här kan det passa bra att harangera Malte för hans sätt att få squaredansare med så skiftande förkunskaper att genomföra övningarna så klanderfritt. De gymnastiska uppmjukningar som Ebba ledde i arla morgonväkten gjorde gott inför varje dags aktiviteter – för dem som villigt avstod från morgonväktens slummer.

Elsa och Al

Se där – ännu ett par uppskattade kvällsgäster med många lyckade framträdanden i Saggatgården. Herrskapet Jonsson tillbringar ju sommarmånaderna invid Saggat i sin stuga "ett stenkast" från Kvikkjokk, förresten i grannskapet av de tusen och åter tusen bumlingar som inlandsisen lämnade efter sig på sin framfart i dessa nejder. Al var inte i farten med sin kamera då, men desto mer under "våra årtionden" som han förmedlar oss med hjälp av otaliga diabilder från naturreservat i Lappland och Kanada. Och Elsa, Elsa som alltid fängslar nya och gamla åhörare med sitt stillsamma skildrande av sina första år som lärarinna i just Kvikkjokk som på den tiden var långt mer ett nybyggarsamhälle än vad det nu mest ser ut att vara.

Så infann sig då lördagen när "examensvandringen" skulle genomföras. Det var många bud fram och tillbaka om vilka som skulle gå hela vägen från Kvikkjokk till Årrenjarka, vilka som skulle gå från Sjnjerak till Årrenjarka, vilka som skulle ägna sig åt helikoptersvävande o s v. Tre av oss stretade uppför Sjnjerakbranten i väntan på helikopterresenärerna. När vi bänkat oss i toppstugan för medhavd lunch kom helikoptern singlande och släppte av sina passagerare. Tyvärr var dagen mycket mulen, de annars så imponerande vyerna var alltså höljda i ett grått töcken. Två av damerna bestämde sig för att gå vidare med Sven, Åke och mig. Sagt och gjort. Vi gav oss iväg över fjällheden medan övriga i gruppen spred sig över nejderna kring toppstugan.

Vår vandring genomfördes i fortsatt trist gråväder, då och då kryddat med dugg- eller strilregn. På ett ställe ovanför andra vindskyddet träffade vi på en våldsamt uppriven trädrot, ett troligen färskt spår efter en myrkrafsande björn. Sju timmar hade gått innan vi traskade in i fjällbyn, nöjda med prestationen men knappast med behållningen (vyerna).

Johan, Lars och Björn

Den sista heldagen i Årrenjarka var en söndag. Den omfattade en högmässa i Kvikkjokk, en högmässa på fyra språk (svenska, norska, nord- och sydsamiska). Där återsåg vi Johan Märak, tidigare kyrkoherde i Kvikkjokk, numera pensionerad. Han svarade för en samisk dialekt, övriga aktörer var en norsk och en svensk same samt församlingens nuvarande präst. Det stora antalet kyrkobesökare renderar nog en hedersam plats i rekordboken. Efteråt var det kyrkkaffe i den gamla, numera också med ljusa färger invändigt renoverade prästgården. Det var en brokig samling som där umgicks, inte bara i form av klädesplagg. Johan har flera gånger som parhäst till Lars Pirak gästat Saggatgården, ett ärrat par som spelar på varandras underhållningstalanger.

Efter den samlingen gav vi oss ut "på byn" (14 bofasta) för att titta på Kamajokk m fl attraktioner. En delta-tur med Björn Sarstad var visserligen planerad men ströks p g a pågående regn. Icke förty kom Björn cyklande och erbjöd sina tjänster. Alla som gjort turen med honom vet ju hur givande den annars är. Björns karismatiska sätt i kombination med hans förmedlade vetande och deltat med sina unika slingrande meandrar är sannerligen en angelägen attraktion. Men nej, inte denna gång.

Gun och Lasse

Sist, men inte minst, bör och ska värdfolket äras. Dessa båda idoga norrbottningar som, till att börja med mycket tack vare vänföreningen, kunnat bygga upp en anläggning som sedan utvecklats till den utmärkta kapacitet den nu har. Gun Mannberg och Lars Lindkvist har sedan dess efter bästa förmåga sett till att föreningens medlemmar funnit sig väl tillrätta och fått all den service de hoppats på. Men de delar numera äran med dottern Magdalena samt alltid lika positiva Margit och Maggie. Man kan bara hoppas att vänföreningens sviktande ekonomi inte ska innebära att en fortsättning av samvaron i Årrenjarka äventyras...