Årrenjarka i glödande höstfärger...

...en fjälledare blickar tillbaka på årets veckor.

Så blev det då en resa till Årrenjarka igen. Det var den 15:e i rad för mig som fjälledare. Och som vanligt sa' jag när veckan var slut; Det här var den bästa vecka jag har upplevt häruppe! Konstigt, men så känns det. Nu kan det inte bli bättre. Och ändå – det var inte något önskeväder just, fast det märkte vi knappast. Lite duggregn, det tål man ju, eller tycker till och med att det är skönt ibland. Och båda veckorna hade tre solskensdagar vardera. Kan man då klaga?

Första veckan – vecka 35 – hade rubriken "Vandring och squaredans". I år var det bara åtta squaredansare med, tidigare år har vi varit uppe i trettio och mer. Skälen till den låga siffran kan vara många som t.ex. fördyrade resor, många squaredansare vill nu göra andra resor etc. etc. Vi blev i alla fall sammanlagt femton stycken då vi räknar in de vänner som kom och var med på vandringarna utan att direkt delta i kvällens squaredanser, och dessutom vår redaktör, som var med vecka 35.

Andra veckan – vecka 36 – rubricerades "Vandring och Linedans". Här var vi femton, alla var Linedansare. Min medledare Ulla Lind hade ett par dagar före avresan skadat ett knä, varför hon inte kunde följa med så jag var ensam ledare. Men med sådana goda och glada vänner som villigt hjälpte till när det behövdes så gick det bra, även om vi alla saknade Ulla, som de flesta lärt känna redan tidigare år.

Varje dag startade med morgongympa klockan ½ 8, som jag ledde liksom under alla femton åren. Otroligt nog kom de flesta upp varje morgon och deltog med glada miner och friska tag! ½ 10 stod man så startklar för dagens vandringar. Då hade man styrkt sig med den goda gröten eller filen och annat nyttigt och packat sin matsäck i "ryggan".

I år var det så gentilt så en del fick bo i de s.k. VIP-stugorna "Björnen" och "Älgen". Det är nästan för fint för att vara fjällstugor! Dom har till och med egen bastu! Annars dög det bra med gamla bastun också. För oss som bodde lite enklare. Men det blev inga bad på bastuflotten i år. Det passade liksom inte in med väder och vind. Fast visst fanns det de som badade i sjön. Kallt! 10 grader!

En bravad gjorde några av "Älgarna" när vi var i Kvikkjokk. I hällande regn gick dom – dom hade fått lov till det eftersom dom var fyra som höll ihop och var goda vandrare – en bra bit på Kungsleden bort mot Pårtestugan till. När dom återförenades med oss som gjort en härlig deltatur med Björn, berättade dom hänfört och lyckligt hur dom krupit in under en stor gran och där avnjutit sin matsäck och sitt fika i regnet. Det tyckte dom var deras allra bästa fjällupplevelse! Och att det regnade bara förhöjde det hela! Ja, upplevelserna är många och skiftande.

Vi brukar varje år besöka Kvikkjokks kyrka och se på den vackra kyrkogården med alla gravarna som mestadels har inskriptioner med namn av samer från bygden. I år blev det ett alldeles ovanligt kyrkobesök. Det var en högmässa med fyra präster varav tre var samer. Predikan hölls av en norsk samepräst, klädd i samedräkt och i övrigt förekom två olika slags samiska dialekter i ritualen. Kyrkan var nästan fullsatt. Efteråt bjöds vi på kyrkkaffe i gamla prästgården och fick där träffa de andra kyrkobesökarna. Där fanns både fransmän och tyskar, och samer från trakten, men vi kunde ledigt kommunicera och ha trevligt tillsammans på olika språk. Tilläggas bör här att Kvikkjokk till vardags har endast 18 (!) invånare.

Johan Märak, tidigare kyrkoherde i Kvikkjokk, var en av dem som tjänstgjorde i kyrkan. Han kom senare en kväll till oss i Årrenjarka och berättade mycket intressant från sin verksamhet som samepräst under många år, om samiska seder och samisk kultur. Han talade också om att han själv ser björnen som ett heligt djur. Den ska man inte skjuta. Då vet man inte vad som kan hända en.

Jag måste ju också berätta att vi under senare år brukar göra en helikoptertur upp på Sjnjerak. I början tyckte jag att det kändes fel, man ska kämpa och gå själv, inte ta till nya tidens kommunikationer. Men jag har ändrat mig. Det är en upplevelse att se deltalandskapet och fjällmassiven uppifrån luften. Så gott som alla har numera gjort denna flygtur och är mycket förtjusta. Så även under bägge veckorna i år. För dem av deltagarna som väljer att gå över Kassavare de cirka två milen från Kvikkjokk hem till Årrenjarka underlättas vandringen betydligt om man flyger upp och startar vid Sjnjerakstugan. Då kan man i stället ge sig tid för att rasta mer och att njuta av vandringen. Dock vill jag ge en välförtjänt eloge till de tappra deltagare som i år gick från Kvikkjokk hela vandringsleden tillbaka till Årrenjarka. Vi är ändå pensionärer och inga ungdomar.

En annan prestation värd att nämna var vandringen upp till Ailatis topp. Det är det fjäll som vi kallar Predikstolen och som nås via en båttur över Saggat till foten av berget. I år var det en bedrift redan att stiga i land ifrån båten när man nått andra sidans strand. Efter årets torka var vattenståndet så lågt att båten inte kunde nå in till bryggan utan man måste gå i vattnet en bit för att nå land. Det blev balansgång på stenar och provisorisk bryggplanka – men alla klarade av det!

Solskensdagar, ja! Två minns jag speciellt från de här veckorna. Den ena var just från Ailatis eller Predikstolen. Utsikten härifrån från vindskyddet, där vi äter vår lunch och där Sarek blånar i bakgrunden över Saggat och skogarna eller från toppen där ripriset lyser med sin obeskrivliga röda färg, det är bilder som etsar sig kvar i minnet för evigt. Målet är mödan värd.

Den andra solskensdagen fick vi när vi gick upp på Sjneraks topp. Stod där i blåsten vid stenröset, nära Sarek. Kunde man känna på snön på Pårtefjällets topp? Ja det kändes nästan så. Tanken svindlar. När som helst kan jag återkalla den bilden i mitt inre, den känslan av evighet. Vi kände så alla tror jag. Men så hade vi ju också offrat russin åt seiten (den stora stenen) på vägen upp, för att han skulle ge oss lycka på färden!