Vecka 36

Så har återigen ett år gått. Måndagen den 4 september står vi ett gäng damer på Centralen i Stockholm för färd upp till Årrenjarka. Många var med för första gången, och eftersom Ebba redan var på plats fick jag "ansvaret" för att vi alla skulle komma fram. Enkelt, tänkte jag, men där hade jag fel. Tisdag morgon, en timma innan tåget skulle komma till Murjek går jag i lugn och ro till restaurangvagnen. På vägen får jag veta att vi skall stiga av tåget i Boden 10 minuter senare. Puh! Alla kom till slut av, men det var några pirriga minuter. Från Boden blev det buss till Jokkmokk och det gick bra.

Framme i Jokkmokk besökte vi även i år Jokkmokks Tenn. Inte så bra för plånboken, men man faller för dessa urtrevliga människor som jobbar där, och då handlar man kanske mer än man tänkt. En kopp kaffe hann vi också med innan bussfärden fortsatte till Årrenjarka. Himlen öppnade sig tidvis så det blev ömsom regn och ömsom sol. Framme i Årrenjarka stod Ebba med stora kramen. Efter installation gick vi en tur runt udden så att de nya kunde orientera sig. På kvällen blev det linedance så klart.

Onsdag gick vi Årrevareleden mot Kvikkjokk. De flesta tog bussen hem. Men det var ett gäng som ville gå landsvägen, och dumma jag skulle självklart gå med dessa... Något jag bittert fick ångra, för jag fick jätteont i en muskel och besvär med att gå nedför. Platt mark och uppför gick bra, men ned måste man ju ibland. Även denna dag var vädret växlande, men humöret var på topp, och det är det viktigaste. På kvällen kom f d kyrkoherden Johan Märak och berättade och jojkade för oss. Vilken man! Vi tackade honom med en liten dansuppvisning. Något han tycktes uppskatta.

Torsdag blev det mera regn. Alla åkte till Kvikkjokk. Där gick några ut på Kungsleden direkt, medan vi andra tog det lite lugnare och gick en kortare tur på leden. Därefter tog vi den obligatoriska båtturen med Björn Sarstad och Kent. Vattnet var så högt i år att vi kunde åka på vattenleder vi inte åkt på tidigare, så turen blev en upplevelse även för oss "veteraner". På kvällen blev det linedance igen.

Fredagen kom med strålande sol, så äntligen kunde vi ta båten över Saggat och bege oss till Predikstolen (Ailatis). Alla gick inte ända upp till toppen, utan tog igen sig vid vindskyddet. Det gjorde inte så mycket för utsikten är nästan lika vacker därifrån, och så hade vi ju Sven Persson med oss, så vi var i trygga händer. På kvällen blev det mera dans som tur var.

Även på lördagen vaknade vi till strålande solsken, så då stod Sjnjerak på tur. Några gick upp och över fjället, några tog helikoptern upp och anslöt till de gående, och så var vi några som tog helikoptern både upp och ned. Det hindrade inte att även vi fick en otroligt vacker tur för Sjnjeraks topp är inte att förakta. På kvällen kom Al och visade sina bilder från Laponia och Elsa berättade om sina upplevelser som ung lärarinna i Kvikkjokk. Och så dansade vi.

På söndagen blåste det, men solen lyste och det var det viktigaste. Vi gick först en tipspromenad runt Björnviken. Efter lunch i kåtan gick de som ville till kalhygget och plockade lingon. Jag är ingen bärplockare, men synen av alla dessa bär gjorde att även jag kapitulerade och kom hem med en stor påse. Det hade jag aldrig trott.

Måndag var den stora uppbrottsdagen. Det är aldrig roligt att lämna Årrenjarka, men jag har ju förhoppningen att jag kommer tillbaka ett annat år. Vi bussade till Jokkmokk och i år fick vi äntligen tid till att besöka samemuseet Ajtte, ett fantastiskt museum. Väl hemma på Lidingö läser jag i tidningen att museets tillvaro är starkt hotad. Upprörande! Finns det inte plats för två samemuseer i vårt långa land? Att det finns ett museum "på plats" borde vara självklart tycker jag.

Som vanligt var Ebba vår glada entusiastiska ledare – att du orkar! Jag har inte nämnt morgongymnastiken, men vem kan glömma den? Upp i ottan och gympa är i vanliga fall inte min musik, men vad kan inte Ebba entusiasmera till!

Och som vanligt var Gun, Lasse och alla deras medhjälpare hur gulliga som helst, och maten, ja, den skall vi bara inte tala om. Något för läckergommar!

Veckan i Årrenjarka upplevs alltid som en underbart avstressande kontrast mot det liv även vi pensionärer lever i vardagen. Så TACK alla ni som delade denna vecka med mig, hoppas vi ses igen!