Kvinnor i väglöst land

Hildur Nyberg (1916-1997) växte upp i Aktse tillsammans med nio syskon i familjen Länta. Aktse ligger i Rapadalens mynning, intill Sareks mäktiga fjällvärld. Familjens nybygge där anlades 1829 på den plats vid sjön Laidaure där släkten Länta haft sitt höst- och vårviste åtminstone sedan 1700-talet.

Aktse var ett kärt vildmarksmotiv redan 1864 då de första fotografierna togs av den tusen meter höga Skierfeklippan. Dess skarpa svarta profil lutar sig över den blommande vallen och är en av Sveriges mest avbildade utsikter, spridd på vykort över hela världen. Det är därför troligen Sveriges mest kända nybygge.

Männen i Läntasläkten har arbetat som vägvisare och guider där i minst fem generationer och förekommer i en mångfald reseskildringar och reportage. Kvinnorna ägnade sig åt att baka glödkakor och att framställa gräddgul fil när de inte var upptagna av andra allehanda familjerelaterade göromål. Men hur man skaffade sig livsmedel och klarade sin försörjning året runt hade besökarna tämligen dunkla begrepp om.

Jakt, fiske och kreatursskötsel var för släkten Länta, liksom för andra nybyggare i fjällen, de egentliga huvudnäringarna. Turismen var då av ringa ekonomisk betydelse. Hildurs bror Sigurd Länta var en av Sveriges sista yrkesjägare. I boken Jägarliv skildrar han verkligheten bakom den för många numera äventyrligt lockande hobbyn.

När Hildur berättar är det emellertid kvinnorna i Aktse som får göra sig hörda. Hennes mor Karolina Landström (1877-1956) var en nybyggardotter från Arjeplog som kring sekelskiftet träffade Nils Amund Länta (1883-1951) när hon arbetade som piga i Tjåmotis. Karolina var lugn och gladlynt och fick den mer hetlevrade Amund att behärska sig när han brusade upp. Farmor Lena Pålsson kom från nybygget Snavva, närmaste granne till Aktse.

1890 delades Aktse i två hemman, det andra beboddes när Hildur växte upp av Petter och Emma Länta samt Petters mor Brita, en snäll och klok gumma. Tack vare sitt skarpa minne kunde Hildur återge såväl vad hon själv upplevt som det mamman och farmodern berättade. Hon besvarade tålmodigt intervjuarens alla frågor och förmedlade en detaljrik bild av livet i Aktse, och även om hon helst undvek offentligheten så kunde hon göra ett undantag bara för att äntligen få göra kvinnornas stora insatser uppmärksammade. Jägarnas insatser hade förvisso betydelse för familjens försörjning, men utan kvinnorna hade det inte räckt till.

Redan i 16-årsåldern lämnade Hildur Aktse för att tjäna piga, även om hon ganska regelbundet återvände på somrarna för att hjälpa till med slåttern. 22 år gammal gifte hon sig med Theodor Nyberg i Östra Randijaur. Tre barn (Laila, Karl-Åke och Marlene) blev det, och när det äldsta skulle börja skolan flyttade de till Björkholmen. Annars hade de tvingats skicka bort barnen under terminerna. Själv hade hon och syskonen bott inackorderade hela terminerna från sju års ålder, Aktse hade för få barn för att komma i åtnjutande av en ambulerande småskola. Det gav erfarenheter som ledde till att familjen Nyberg istället flyttade till Björkholmen, där en skola fanns. Barn är inga hundvalpar som kan skickas bort hur som helst, menade Hildur.

Hildurs humor och inre styrka framstod tydligt i hennes berättelser om kvinnorna i Aktse. De, liksom hon själv, var realister och menade att det som ska ske, det sker. Man ska inte slösa tid på att gräma sig över vad som varit eller ängslas för framtiden var deras jordnära filosofi. Svårigheter kan man möta med ett skratt, sorger och förluster får man ta med jämnmod. Börjar man deppa så mår man bra av att ta sig en skidtur, menade Hildur. Och när benen inte orkade så fick det bli sparkcykel istället. Har man bott ett helt liv nära naturen så känns gatorna kring pensionärslägenheten ibland för trånga, och då vaknar drömmen om att få komma ut, tända en kaffeeld, och bara vara i vildmarken...

Källa: Lilian Ryd: Kvinnor i väglöst land