Bergtagen

Vi är många som har träffat Örjan under alla de år som han har ägnat åt att göra Årrenjarka intressant för oss som inte har de erfarenheter av fjällvärlden som han har skaffat sig under många lärorika år i lappländska marker. Flera av oss har också verklighetstrogna motiv i form av akvareller som han signerat. Nu får han istället med egna ord skildra sina intryck av en värld som han känner väl både som yrkesman och som vandringsman.

Red.

Vattendroppar faller ner som regn och snö

som smälter ner och rinner i snabba bäckar

som porlar, glider fram i älv och flod,

vilar i en blank sjö eller gungar ut i havet.

Solen värmer hav och sjöar,

fukten stiger upp mot himlen och bildar...

Vattendroppar faller ner... (o.s.v. från början)

Så kan man sjunga i kanon om man är några stycken. Det eviga kretsloppet. Våra älvar föds i fjällen. Den som varit i fjällen blir gärna bergtagen, en obetvinglig längtan tillbaka till blånande höjder och branter med snöfläckar, stora sjöar och porlande bäckar. Frisk luft och fåglalåt – eller tystnaden som vi storstadsmänniskor så starkt längtar efter. Låt mej berätta lite om vad som under mitt långa liv varit en dragkraft mot berglandskapen.

Den sommar när familjen bytte skärgården och Siljansbygden mot Ottsjö by i Jämtland väcktes ett outplånligt fjällintresse hos mej som 10-åring. Långvandringar med övernattning i fjällstugor, den rika fjällfloran – min far var en duktig amatörbotaniker och lyckades i någon mån föra över sitt intresse till sin äldste son. Det var jag. Året var ovanligt rikt på hjortron. På den stora myren ovanför den gamla gården där vi bodde lyste de stora tunga bären guldgult så långt man såg. Och i Ottsjön fanns storöringen innan den kom på vårt bord, ofta. Den tröttnade vi inte på. Det var också ett ovanligt ihärdigt oväder under flera dagar som höll oss inomhus. Jag låg på magen på golvet och studerade fjällkartan noggrant. Lärde mej leder, sjöar och fjällen, med höjdsiffror. Jag kan dem ännu.

Sydvästra Jämtland blev mitt tillhåll med scoutkamrater och på långfärder, somrar och vintrar. Som skogspraktikant blev jag väl förtrogen med dalafjällen, men oj så mycket mygg och knott det fanns i sluttningarna mot Städjan där vi högg timmer. Och vi gjorde fina fisketurer i åsarna ner mot Österdalälven. Lite ovanligt i våra dagar är nog betyget från kolarskolan som visar att jag är utbildad kolare. Det var en regnig höst i värmlandsskogarna. Vi började med att bygga våra kojor där vi sedan bodde torrt och bra, stekte falukorv och kantareller, och kolade våra milor. Doften av milröken kan jag fortfarande känna i näsborrarna, ren rama Dan Andersson-romantiken.

Efter teknisåren anställdes jag på SMHI som hydrolog, ett något udda jobb för oss som lantmätare. En bra beskrivning av vad mitt jobb handlade om framgår, tycker jag, av inledande lilla körvisan. Särskilt raderna om snön som smälter bort, samlas och flyter ner mot havet. Mitt jobb handlade just om detta, att göra beräkningar av avrinningen i landets vattendrag, med många resor, mest i Norrland. Ofta spännande äventyr med mätningar från båt i brusande högvatten, eller när vattenföringen var låg, från isen under kalla vinterdagar. På forsnacken strax nedströms dyker strömstarar och plockar smådjur från bottnen, i blek vintersol.

Man ska komma ihåg att vid den här tiden, 1950- och 60-talen, härjade Vattenfall och flera andra storbolag för att i stor skala bygga ut landets älvar med vattenkraft. I Jokkmokk t.ex. var det rena Klondyke i dessa tider. Man flög, planerade, karterade och mätte, man kom igång med storbyggen i båda Luleälvarna, mängder med folk fick jobb här i många år. Oljekrisen var en pådrivande faktor. Men även miljörörelserna började växa fram. Vi befann oss i skottlinjen.

Vi hydrologer fick omfattande uppdrag att avväga fallhöjderna i de påtänkta älvarna – i många av de stora fjällälvarna, men även en del av de mindre, de s.k. skogsälvarna. Så småningom, efter många politiska turer, blev det dock klart genom riksdagsbeslut att några av våra storälvar skulle fredas från utbyggnad. Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven. Många minns nog ännu striden om Vindelälven.

Profilavvägningarna längs älvarna var ofta månadslånga företag – ungarna kände knappt igen sin far när han på senhösten kom hem. Vi färdades med vår båt utför älven, några hantlangare från orten var anställda och de fick turvis hålla mätstången, själv läste jag avvägningsinstrumentet och förde uträkningarna. Man borde hinna flera kilometer per dag. För kontrollen mätte man dubbelt, ibland måste man mäta flera gånger. Lugna eller strömmande vatten, ofta svåra och steniga forsar där fick dras efter land eller bäras förbi. Inga plastbåtar utan flottningsbåtar som luktade tjära.

Lagom i tid före middagsrasten sände jag en man i förväg ner efter älven. Han valde ut en bra och torr plats vid stranden, gjorde upp eld, satte på grytan och fick snart upp några harrar eller börtingar (= öringar). Maten var klar, smörgåsar och kaffe därtill! Vilka dagar! Fastän stundom regnade det och blåste kallt. Renflockar strövade ibland i vår närhet, i tallskogen höll lavskrikorna till. De svärmade snart omkring oss och tiggde mat.

Inte minst var det positivt att få bekanta sig med trakten och dess befolkning. Det hände att jag hade samiska medhjälpare. Och historier berättades vid rasterna, ofta om originella människor och gamla fjällbor, om jakt- och fiskeäventyr – mer eller mindre sannfärdiga – och på ett mustigt språk, som inte alltid var lätt att förstå.

Sammanräknat blev det åtskilliga mil med båt och avvägningsinstrument, i Umeälven med Juktån, i Skellefteälven, i Lilla Luleälven med Blackälven och Pärlälven, i Stora Luleälven och i Torneälven. – Ett minne från Stora Luleälven en riktigt kall höst 1956. Vi bodde i en liten by som heter Kuouka och som balanserar på polcirkeln. Vi höll på tills hela älven var islagd, och jag kom hem med en stor och djupfryst renstek som hämtats i visthusboden och som kostade 6 kronor per kilo. Julgodis som räckte till långt framåt våren.

Så ett lärorikt mellanspel under några år i kraftindustrins tjänst, på Indalsälvens Vattenregleringsföretag, som gav mej goda inblickar i hur våra duktiga tekniker jobbar. Landets välstånd är ju också i hög grad beroende av våra egna energitillgångar. Jag lärde bl.a. känna Jämtland, inte minst dess fjälltrakter med älvar och sjöar som i rask takt blev utbyggda. Många var det strid om, och en del planer hamnade i byrålådan. Jag kan glädja mig åt att några av de finaste älvarna finns kvar outbyggda.

Låt mej nu komma med en "snabbkurs" i vattenkraftutbyggnad, som är den energikälla som alltjämt svarar för nära hälften av vår energiförsörjning.

Fallhöjden samlas till kraftstationen genom att fallhöjden uppströms dämts upp, och nedströms tas fallhöjden ut genom en tunnel eller kanal med vilken man sänker älvens botten. I en stor älv kan anläggningen få gigantiska dimensioner och älven torrläggs många kilometer.

 

Genom sjöreglering vill man utnyttja vattnet under tider då vattnet bäst behövs, man sparar det i sjömagasin. De stora flödena kommer i norra Sverige på våren när snön smälter i fjällen. På vintern är vattenframrinningen låg. Under försommaren fylls de stora magasinen, på vintern går kraftverken för fullt när man tappar ur magasinen. Vattenframrinningen är då onaturligt hög, en omvändning av de naturliga förhållandena. Isläggningen försämras, älven går öppen och framkomlighet för djur och människor försvåras. Dessa årsregleringar kan innebära stora dämningar och avsänkningar, ofta flera meter, i extrema fall upp till 30-35 meter. De flesta av våra stora sjöar (dock inte i de undantagna älvarna) är reglerade mer eller mindre hårt. Störst är Suorvamagasinet – inte ens Stora Sjöfallets nationalpark fick förbli orörd. Volymen är 5.900 miljoner kubikmeter, nära 6 kubikkilometer, kan du föreställa dig det? Andra jättemagasin är Tjaktjajaure (som vi ser på nära håll vid våra utflykter till Aktse) 1.800 miljoner kubikmeter, Storsjön i Indalsälven är 1.250 miljoner kubikmeter.

 

Tillrinningen i älven på natten vill man utnyttja under dagtid då behovet av kraft är större, därför korttidsreglerar man vattnet ovanför varje kraftverk i lokala magasin.

 

Effekten på natur och landskap blir ofta förödande, med sterila stränder som blottas då vattnet sjunker. Växt- och djurlivet tar allvarlig skada i magasin och älvbottnar. Fiskens lek- och närings ödeläggs. I torrfårorna försvinner forsar och fall. Renarnas beten och flyttleder skadas, mänsklig odling och bebyggelse, friluftsintressen med turism och sportfiske likaså. Allt detta utgör motstående intressen.

 

För tillstånd att få bygga ut vattenkraft krävs dom enligt lagen, numera enligt miljöbarken. Det ges av domstol, i sista hand av regeringen. Nytta av företaget uttryckt i pengar ska vägas mot alla kostnader, således utbyggnadskostnaden plus motstående intressen. Allt går ju dock inte att värdera i pengar, vad kostar t.ex. värdefull natur? Här blir det ofta tvister. Naturhänsyn har dock fått en större tyngd vartefter utbyggnaden fortskridit och orörd natur blivit en bristvara. Kraftbyggarna har under tiden tagit det mesta av vad som varit utbyggnadsvärt, och vad som återstår är orealistiskt dyrt eller undantaget enligt lagen.

 

Naturvårdsverket kom till 1967, och sedan begynnelsen har jag till största delen jobbat i verket med vattenkraftfrågorna. Det är ett brett område med teknik, naturvetenskap och juridik som huvudingredienser. Verket, som inte fattar egna beslut, ska yttra sig över företaget, oftast till Kammarkollegiet, som för talan i domstolen. Då har mitt jobb varit att biträda kronans advokater. Verkets yttrande som faller på min lott att avfatta, måste vara väl förberett, ett resultat av många experters bedömningar, t.ex. fiskerifolk, geolog, arkeolog, länsstyrelsens naturvårdare. Kommun som berörs, företrädare för den ideella naturvården. Det blir många turer med företagets tekniker och jurist. Domstolen håller "syn" på platsen med parterna. Jämkningar och åtgärder diskuteras, t.ex. avstående från viss del av det framrinnande vattnet, krav på naturvårdande åtgärder såsom markbehandling, ordnande av stora sprängstensmassor, kommunikationsfrågor. Det kan dröja år innan domen kommer, först angående tillståndet, sedan, om inte tillståndet avslås, villkor i åtgärder och pengar. Domen kan också överklagas om den går parterna emot. Då tar det ännu längre tid med avgörandet.

 

Expertuppdrag har också ingått i min verksamhet. Sekreterarjobb i den s.k. Ekströmska utredningen tog ett par år på 70-talet. Uppdraget avsåg att ge regeringen underlag för ett stort politiskt beslut om hur mycket vattenkraft som kunde byggas ut för landets elförsörjning, och samtidigt vilka värdefulla vattendrag som borde skyddas. Vårt uppdrag gällde hela Norrland norr om Indalsälven. En tidigare utredning hade undersökt de sydligare älvarna. Vi fick bekanta oss med mycket Norrland när vi besökte alla delar i vårt stora område, med många sammankomster då vi fick tala med utbyggarna och höra vad folk i bygderna tyckte.

 

Men jag återvänder till fjällen, våra svenska fjäll. Vad är det som lockar och drar oss? Är det landskapet, så olika de lugnare linjerna i södra delarna i fjällkedjan eller norra Lapplands branta profiler? De stora sjöarna, djupt nedskurna i dalbottnarna, är det vidderna, det speciella ljuset, midnattsljuset? Är det den ljusa fjällbjörkskogen som vandrar upp mot höjderna och mörka granridåer på fuktiga örtrika marker? Eller fjällhedens yppiga flora på kalkrika marker, med vemodigt flöjtande ljungpipare och ripkullar i riset? Och dofterna när solen steker kråkbärsriset och de fräna dunsterna från vattenhålen. De vita vidderna med skarföre mellan barmarksfläckarna, eller högsommarvärmen när luften dallrar över stigen, och myggen sjunger och sticks, lukten av djungelolja. Möte med storälgen som betar nere längs jokken. Vinterstormar och snödrev.

Vinter och sommar, år efter år att minnas, de finns i mina fickdagböcker och skissblock. Man har ju så olika smultronställen. Ett, dit vi, hustrun och jag, återkommer till varje vinter och sommar ligger i Ljungdalen högt upp mot fjället och vandringsleden mot Helags. Med orkidéängar, gullspira, fjällsippa och mängder av andra rara örter. Men också med solgropen i snön nedanför stuggaveln. Jag tänker också på många vinterturer i norrbottensfjällen – Abisko, Kebnekajsefjällen, Riksgränsfjällen, norrsken, spår av järv och lo. Det är fantastiska färdminnen som jag samlat till glädje för framtiden. Som är nu, för mer lär det nog inte bli. Man får leva efter sin förmåga, och de fysiska ansträngningarna tillhör det förflutna.

Men Årrenjarka och Kvikkjokk? För mej är det en rik källa till glädje sedan femton år tillbaka. Jag blev infångad genom ett telefonsamtal en kväll i början av 90-talet, det var Åke Linde som jag egentligen inte tidigare kände mer än att han hade gått på teknis, lantmäterilinjen. Jag invigdes i det planerade projektet, ett färdmål för pensionörer med tonvikt på friskvård och fjällupplevelser. Det var mycket som gjorde att jag nappade. Friskvård var ju vad jag kommit att syssla med sedan jag själv gått in i pensionsåldern. Gerd Thorson värvade mej, och som jag gissar, tipsade Åke. Och så var det det fjällnära landet kring Lilla Luleälven och Kvikkjokk som jag väl kände sedan mina resor i tjänsten. Och även privat med familjen. I Årrenjarka kom vi att övernatta på väg upp mot Kvikkjokk, stuga 15 tror jag, i den nya fjällbyn på den vackra udden i Saggat. Året var 1971. Guns pappa Bengt var nog den som startade denna fina turistanläggning. Några år senare blev det en flygfärd till Padjelanta med Svenska Fjällklubben, flyghamnen låg då i Årrenjarka.

Sedan följde en rad av år, hela 90-talet, sedan Vänföreningen etablerat sig i Årrenjarka med sin fina föreningsgård. En varm försommarvecka 1992 deltog jag i uppförandet. Den högtidliga invigningen ägde rum på hösten samma år. Om mina resor till Årrenjarka, vistelser och strövtåg där tänkte jag inte berätta. Jag måste bara tala om vilken varaktig glädje jag känt för att under alla mina resor få träffa dessa underbara och entusiastiska pensionärer, att få följa med ut på fjället och visa stigar och utsikter, var hjortronen är störst, varför fjällgranarna ser ut som smala spiror.

Jag ser framför mej, från Predikstolen, den granna utsikten över Saggats vidsträckta vattenyta, in mot Tarradalens högfjäll och glimtar av de snöstrimmiga branterna inne i Sarek som skymtar i norr. Jag tänker på Sten Selanders strofer:

Kunde du orka leva

om ej det leendet fanns.

Viddernas skimmer av siden

tinnarnas isiga glans.

Landet bortom tiden