Reflexioner och tankar efter en titt i backspegeln

Uppmanad av redaktören sätter jag mig vid datorn och försöker minnas alla år med Vänföreningen Kvikkjokk/Årrenjarka. Även om det vid många tillfällen blev grus i maskineriet med missförstånd och olika åsikter, så förbleknar dessa minnen när man tänker på allt trevligt och roligt som man fått uppleva.

Man blir imponerad av allt arbete, som helt ideellt lagts ner för Vänföreningen. Åke och Thorborg Linde med sin vän Sölve Thulin drog igång en verksamhet, som samlade många frivilliga krafter. Föreningsgården kunde byggas upp och med gården följde att medlemsantalet växte. Intresset för friskvård var stort och TV-programmet med Ulf Schenkmanis innebar ett stort uppsving. Om man skulle lägga ihop alla de timmar som frivilliga arbetat för Vänföreningen i olika sammanhang så skulle det bli en imponerande summa. Kommer nästa generation att arbeta ideellt som vår?

Eftersom Vänföreningen då också hade en stor sponsor i Hedlunds bussar så var resorna till och från järnvägsstationen i Murjek inget problem. Vi fick egen buss med egen chaufför, som kunde köra långsamt och stanna där vi ville. Vi fick innan avfärd en härlig frukost i hembygdsgården i Murjek och vi kunde gå upp en trappa och titta på skolmuseet. Bussen stannade i Årrenjarka hela veckan. Vi kunde då alla 25-30 deltagare tillsammans åka till Kvikkjokk när vi ville. Vid återfärd efter veckan i Årrenjarka stannade vi i Jokkmokk med besök i samemuseet Aijtte och Jokkmokks Tenn. Ofta besökte vi även Vuollerims museum och utgrävningarna där. I mitten av 90-talet var det enkelt att planera verksamheten för en fjällvärd. Dagens indragningar med bussar och tåg och alla fördyringar försvårar vår verksamhet.

Vandringarna var självklart den stora friskvårdande verksamheten under dagarna. Den gemensamma aktiviteten under kvällarna i vår mysiga föreningsgård hade många olika teman. Lars Pirak, Laila Spiik-Skaltje och Tor Lundberg är föreläsare man aldrig glömmer. Danskvällar med internationell dans och senare squaredans med Ebba Carlquist har förändrat livet för många. Ebbas förmåga att även få upp män på dansgolvet innebar för många par en ny vänkrets och en ny gemensam aktivitet.

Det är roligt att sitta och titta på gamla videofilmer från den tiden. Glädjen och engagemanget med dansen var stort. Att varje vecka träffas och lära sig nya dansturer (call) var stimulerande. Att sedan få uppleva en vecka med dans och vandringar på Öland blev en höjdpunkt. Värdparets motto på Öland – Kvalitet och Generositet   - genomsyrade dansveckorna och det i allt från logi, mat och dans till studiebesök. För många har en vecka på Öland blivit ett måste. På Öland gjorde vi reklam för Årrenjarka genom att berätta om ljuset och rymden där uppe. Vi visade videofilm från våra vandringar i fjällen. Vi spred reklamblad med bilder på vår föreningsgård och vi berättade om den utsökta norrländska maten, som Gun tillagar på ett mästerligt sätt.

Allt har sin tid. Vi kan bara konstatera att vi seniorer befinner oss i en ålder där mycket kan hända och det ibland snabbt. Ålderskrämporna kommer krypande. Knän och höfter orkar inte hur länge som helst. Våra hjärnors förmåga minskar. Minnet sviktar men vi vill inte låtsas om det. Dessvärre upptäcker andra det. Vi måste acceptera att många av våra vänner har gått bort. Det är inte lätt att bli gammal.

Man får minnas allt det roliga och trevliga som man har fått uppleva och inte försitta möjligheten att fortfarande njuta av livet även om vi nu har vissa begränsningar jämfört med yngre dagar.

Ni som fortfarande kan – ta chansen och åk upp till fjällen, till luften, till ljuset på nätterna, till vandringarna ovan trädgränsen, till aktiviteterna på kvällarna i föreningsgården och till Guns härliga mat. Visserligen kostar det en del men "man kan ingenting ta med sig dit man går ".