Grönt och blått

Den 30 maj kl. 8.00 sågs tre mål(nings)inriktade herrar kliva in i en bil vid Helenelunds pendeltågsstation. Det var Ingemar Dahl, Örjan Nyström och Nils-Ivar Lindström, alla tre med engagemang i vår vänförening. Målet var Saggatgården i Årrenjarka fjällby där, enligt styrelsebeslut, allt till fönster (och dörrar) hörande trävirke skulle få ny färg. För att harmoniera med fjällbyns byggnader skulle de omgivande brädorna målas med Lapplands grön och "innanmätet" med Lapplands blå. Norrlands Guld kom till användning i andra sammanhang.

För att inte gå denna händelseutveckling i förväg övergår jag till ett resereportage i sammandrag. Dagen var i huvudsak solig och den första rasten kom vid Hagsta, ca 3,5 mil norr om Gävle, där medhavda smörgåsar inmundigades. Nästa avsnitt på resan förde oss till restaurangen (fika) vid Höga Kustenbron, denna graciösa konstruktion med högresta pyloner och smäckra bärande vajrar. Sedan var det "bara resten kvar" via från kriget med Ryssland omtalade Sävar och Ratan innan vi kl. 17.30 mötte Ulf Holmgren (vänföreningens expert på vinprovning) utanför Skellefteå. Han lotsade oss till Stiftsgårdens logi där ett dubbelrum väntade. Örjan inkvarterades hos Ulf och hans Marianne. En smärre sensation upplevde vi när vi gick genom "Bonnsta'ns" kyrkstugor där en massa knuttar i "mogen ålder" stod samlade kring sina tämligen jämnåriga motorcyklar. Kvällen avslutades hos dessa våra främjare som bjöd på ortens lax med tillbehör och smaskig efterrätt i deras trivsamma lägenhet med balkong mot Skellefteälven. Kvällspromenaden i sakta mak längs älven bjöd på stillhet och fler minnesbilder man gärna bär med sig.

Efter en stadig frukost hos vårt värdpar försåg vi oss med var sitt stadigt smörgåspaket innan vi körde vidare mot norr på denna maj månads sista dag. Vädret var minst sagt gynnsamt och med Ingemar, oförtröttlig vid ratten, rullade vi vidare mot Arvidsjaur. Vi passerade bl a Missenträsk där ju Sara Lidman verkade. Avsnittet består till stor del av djupa skogar, men efter Arvidsjaur öppnar sig vyerna storslagna och granna. Vi fick göra flera inbromsningar för "vägrenar", antingen i flock eller enstaka. Den första rasten kom vid Trollforsarna där Piteälven underhåller med sina spektakulära trollkonster.

Sedan tog vi oss till Tårrajaur, och där blev vi vittne till hur två bilar med fotografer och journalister parkerade, alla hoppade ur och sprang mot en bro. Någon minut senare hörde vi ljudet av en ångvissla, och ett ånglok med vagnar kom stånkande och bolmande på Inlandsbanan. Sedan kunde vi följa tågsättet och den svarta röken i en stor sväng genom landskapet. Tidningsfolket kastade sig in i bilarna och körde vidare i samma riktning som tåget. Nu var vi emellertid nära Jokkmokk och vid ankomsten dit vidtog proviantering inför målardagarna i Årrenjarka. Vi hann även med ett besök på SN Resor där vi blev bjudna på fika och fick höra det senaste om restider och priser inför säsongens arrangemang. Så var det "bara resten kvar" igen, nu med välkända tjälskador och strövande renar spridda längs färdvägen.

Och när Sarek kom i blickfånget såg vi att "än är det långt till vår". Inte en bar fläck minsann. Betagande.

Inkvartering, middag och planering fullbordade dagen.

När solen sakta sänkte sig mot kvällen fick vi lön för mödan i form av älggryta, vin och frasig äppelpaj hemma hos Gun och Magdalena, och med bamsehunden Freja och gosekatten Greta som nyfikna sällskapsdjur. Vi fick veta att gamla Pila, trogen följeslagare på väg mot åtskilliga vandringar genom åren, inte längre var i livet. Och så hann vi prata en hel del om ditt och datt, om vänföreningens problem och tänkbara lösningar, samt om hur samarbetet ska leva vidare. Gun köpte en bunt av våra konstnärliga vykort för att sälja i butiken. Örjan, den gamle stigfinnaren, gav sig inte med mindre än att ge sig iväg upp på Årrevare kl. 9 på kvällen. Två timmar senare avbröt han vår väntan på honom genom att åter uppenbara sig vid god vigör.

Tack vare att "nätterna" så här års bara varar någon timme där uppe så var det ingen match att stiga upp tidigt på morgnarna, allra helst när vädret hela tiden var underbart. Detta i förening med att arbetet försiggick utan missöden gjorde att vi redan kl. 11 fredag den 3 juni satte fönsterspröjsarna på plats och betraktade verket fullbordat. Då hade vi också hunnit olja golv och räcke till husets förstuga, rampen och trapptrallen framför sidodörrarna. Andra, icke aktiva, får väl påpeka oundvikliga småmissar. Vi städade huset, packade och kunde, efter 2½ dags idogt arbete, starta hemresan kl. halv ett. Vi satte kurs mot Jokkmokk och tog av på vägen mot Piteå. Inför den rykande Storforsen intog vi våra medhavda smörgåsar, och när vi kom till lilla Åsunda (hette det väl?) var det middagsdags. Vädret var fortfarande gynnsamt men en och annan regnskur uppenbarade sig när vi fortsatte mot dagens mål, Köpmanholmen innanför Ulvöarna, och övernattning.

Den sista dagen, lördag, var mycket, mycket blöt. Under en kort regnpaus i Harmånger åt vi upp smörgåsarna som vi hade gjort på vandrarhemmet i Köpmanholmen. Men Ingemar borrade oss vidare genom skurarna, och när vi var tillbaka i Helenelund kl. 15.30 hade regnet upphört. Slutet gott, allting gott alltså.

Nu hoppas vi att vänföreningens medlemmar i stora skaror drar upp till Årrenjarka och beundrar Saggatgårdens "ansiktslyftning". Ta gärna med er nya medlemmar också – vi behöver alla vi kan få! Tills vidare vilar vi på lagrarna inför nästa steg i översynen av vår föreningsgård – undrar just vilka som då ska skrida till verket!