Lappland - alldeles speciellt

Lappland är mäktigt, Sveriges största och nordligaste landskap, 109 700 km². Det gränsar i norr till Finland, i öster till Norrbotten och Västerbotten, i söder till Ångermanland, i sydväst till Jämtland och i väster till Norge. Den här artikeln bygger i huvudsak på information från Focus uppslagsverk .

Geologiskt sett består Lappland av två helt olika områden. Den östra, och större delen utgörs av äldre och yngre graniter och porfyrer med inslag av ådergnejs och grönsten, främst i norr. Den västra delen består av de bergarter som bygger upp fjällkedjan, vilken bildades för mer än 300 miljoner år sedan. Sammanpressade, starkt omvandlade sediment fördes då österut och kom att bilda stora överskjutningsskollor, som överlagrade urberget.

Fjällområdet är en 60-80 km bred zon som följer norska gränsen. Närmast gränsen når topparna upp till 1 000-1 500 m. Öster därom, finns i norra Lappland de högsta fjälltopparna, som är Kebnekaise, 2 114 m, och Sarektjåkkå, 2 089 m, medan Norra Storfjället är högst i södra Lappland med sina 1 792 m. Fjällkedjans lägsta delar, som ligger på drygt 300 m ö h, finns väster om Kvikkjokk och vid Torne träsk.

Öster om högfjällen finns en 40-80 km bred för-fjällszon. Den utgör en markant gräns mot det lägre inlandet med norrlandsterräng. Den består av skogbevuxna eller sanka slättområden, vanligen 300-600 m ö h, med isolerade restberg, vilka höjer sig ett hundratal meter över omgivningen. Endast ett ytterst smalt stråk i Lule älvs dalgång ligger under 200 m ö h.

Landisens erosion har förtydligat landformerna och bland annat utformat fjälltrakternas breda, U-formade dalgångar, till exempel den välkända Lapporten (Tjuona-vagge). De nuvarande glaciärerna eroderar på liknande sätt sitt underlag. Från glaciärerna kommer älvar som avsätter slam på lägre nivåer. Stora deltan, som i Rapadalen (Rapaselet) och vid Kvikkjokk (Laitauredeltat), avsätts och pålagras kontinuerligt.

Karakteristiskt för Lappland är de parallella vattensystemen från fjällen mot kusten. Från norr mot söder är de: Torne älv med Vittangi, Lainio och Muonio älv samt Torne träsk, Kalix älv med Kaitum älv, vilka avvattnar Kebnekaisefjällen, Stora och Lilla Lule älv, vilka avvattnar Sarekmassivet, Pite älv, Skellefte älv med Hornavan, Uddjaur och Storavan, Ume älv med Vindelälven och bland annat Överuman och Storuman samt Ångermanälven med Malgomaj. De stora fjällsjöarna är de djupaste i landet, och allra djupast är Hornavan med sina 221 m. Uppe på de flacka höjdområdena mellan de stora och djupa älvdalarna utbreder sig vidsträckta myrar, som i Muddus och Sjaunja.

Medeltemperaturen för januari varierar mellan -15º C och -9º, med de lägsta värdena vid finska gränsen samt i och öster om Sarekmassivet. I juli är medeltemperaturen ca 10º i fjällen och drygt 14º i sydöstligaste Lappland. De lappländska fjällen är Sveriges nederbördsrikaste område; Sarekmassivet får mer än 1 600 mm per år. Minst nederbörd i hela landet får å andra sidan nordöstligaste Lappland, där det bara kommer 300-350 mm årligen.

Kalfjäll, fjällhedar och myrar upptar stor del av landytan. Barrskogen utgör bara drygt 40 %. Ovanför odlingsgränsen, utbreder sig den fjällnära barrskogen, och ovanför barrskogsgränsen vidtar fjällbjörkskog och fjällhedar. På kalkrik mark blir vegetationen artrik, och där är fjällsippan, Lapplands landskapsblomma, karaktärsart. På fjällheden påträffas till exempel ljungpipare och ibland fjällpipare och allra högst upp snösparv. På kalfjället och i björkregionen finns bland annat fjällämmel, ren, lappsparv, fjällvråk, fjällgås och alfågel. Landskapsdjur är fjällräven. Större djur går över flera zoner, till exempel björn, som dock främst är ett barrskogsdjur, och järv, som påträffas främst i fjälltrakterna. De orörda fjällbarrskogarna i kombination med myrarna är viktiga områden för såväl större rovdjur som rovfåglar och vadarfåglar.

Landskapet har 133 000 invånare. Bebyggelsen återfinns huvudsakligen i älvdalarna och vid malmfyndigheterna. Bara nio orter har mer än 2 000 invånare. Störst är Kiruna (världens till ytan största stad) och därnäst Gällivare-Malmberget med Koskullskulle, två tätortsområden med vardera ca 20 000 invånare. Södra Lapplands huvudort, Lycksele, har knappt 9 000 invånare. I Lappland finns fyra av landets fem till invånarantalet minsta kommuner, nämligen Arjeplog, Dorotea, Malå och Sorsele, samtliga med ca 4 000 invånare.

Lapplands näringsliv präglas av de stora tillgångarna på malm, skog och vatten. Samtidigt är utvinningen av dessa numera högt mekaniserad, och bearbetningen sker nästan genomgående utanför landskapet, varför ständiga sysselsättningsproblem uppstår. Från Lapplandsfälten med LKAB-gruvorna i Kiruna och Gällivare-Malmberget kommer ca 85 % av den svenska järnmalmen. Nästan allt går på export. Bolidenkoncernen bryter kopparmalm vid landets största koppargruva, Aitikgruvan öster om Gällivare, och bly vid Europas största blygruva, Laisvallsgruvan väster om Arjeplog, samt komplexa malmer med bland annat koppar, svavel, zink och silver i Kristineberg i sydöstra Lappland (till 1988 även i Stekenjokk längst in i fjällvärlden i sydväst).

Vattentillgångarna i Lule älv, Ume älv och Ångermanälven är helt utbyggda för vattenkraft, medan Torne, Kalix och Pite älv samt Vindelälven ännu inte tagits i anspråk. De största vattenkraftverken är Harsprånget och Porjus i Lule älv.

Skogsbruket har mekaniserats i mycket hög grad och det sysselsätter numera bara en bråkdel av det antal invånare som tidigare arbetade i skogen, då vanligen som säsongarbetare. Det mesta timret förs ned till de stora skogsindustrierna vid kusten, medan en del används vid de sågverk och träindustrier som finns i de flesta lappländska tätorter. Verkstadsindustrin är dock den viktigaste industribranschen här, liksom på andra håll i landet. Bland annat tillverkas utrustning till verksamheterna i gruvorna och i skogen.

Mindre än 0,5 % av landarealen är åkermark, huvudsakligen brukad för odling av korn och potatis. Den helt övervägande jordbruksarealen utgörs av slåttervall. För hushållen på de små jord- och skogsbruken är det nödvändigt att komplettera med jakt och fiske.

En stor del av de renskötande samerna i Sverige bedriver sin verksamhet i Lappland. Rennäringen har ofta påverkats av älvregleringar, vid vilka renbetesområden kan översvämmas och vandringsvägar skäras av. Efter Tjernobylkatastrofen 1986 måste en stor mängd slaktade renkroppar grävas ned på grund av för höga cesiumhalter i köttet.

På några håll kan turism ge Lapplandsborna en biinkomst. Lapplandsfjällen lockar besökare från många länder.

Sju av Sveriges nationalparker finns här, främst Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta, som bildar norra Europas största fredade område.

Abisko är sedan många år en basort för fjällturismen och därifrån utgår den ca 450 km långa Kungsleden, en vandringsled ned till Hemavan i södra Lappland. De stora avstånden från södra Sverige är ett svårt hinder för ökad turism. I Lappmarksfjällen är det främst området Tärna-Graddis i söder som kommer att få stöd för att utvecklas som rekreationsområde. En stor del av Lappland ligger norr om polcirkeln, där man har midnattssol vid midsommartid. En annan attraktion är vintertid det sprakande norrskenet med sina lysande färger.

Nätet av riks- och länsvägar i Lappland är glest men genomgående av hög kvalitet. Från Bottenviken till Norges västkust finns tre stora vägar: Blå vägen från Umeå via Tärna till Mo i Rana, Silvervägen från Skellefteå via Arjeplog till Bodö och sedan 1982 också en bilväg mellan Kiruna och Narvik. Inlandsbanan går genom östra Lappland upp till Gällivare, där den anknyter till Malmbanan (Luleå-Narvik).

De flesta förhistoriska lämningarna tillhör den norrländska fångstkulturen och de närmaste föregångarna till den samiska kulturen. Välbevarade hyddrester (omkring 6 000 år gamla) har på senare tid undersökts vid Vuollerim, ca 40 km sydöst om Jokkmokk.

Den svenska befolkningen utefter Bottenvikens kust har länge bedrivit handel med, utkrävt skatter av och försökt missionera bland samerna i Lappland. Under 1600-talet uppkom bergshantering i Lappland. Den ökade markant sedan Gällivarefälten började utnyttjas 1742 men kom i gång i större skala först sedan Kirunafälten kunde tas i bruk under senare delen av 1800-talet och järnväg byggts till Luleå och Narvik. Under 1800-talet och början av 1900-talet skedde också en omfattande kolonisation, som innebar ett kraftigt ökat jordbruk.

Under flera århundraden var delar av Lappland omtvistade mellan Sverige, Danmark-Norge och Ryssland. Den nuvarande gränsen fastställdes 1751, och 1809 avskildes den nu finska delen från Lappland.

Lappland hörde 1638-54 till Övre Norrlands län, därefter till Västerbottens län. När detta delades 1810 kom norra Lappland till det nya Norrbottens län.

Det finns också ett Lappland (finska Lappi) som är Finlands nordligaste landskap. Det avvattnas huvudsakligen av Kemi älv samt Pasvikelva och invånarna är till större delen finsktalande. I landskapet finns också ett par tusen svensktalande. Området täcks av vidsträckta skogar och hedar. Viktigare städer är Rovaniemi och Kemi.