Text: Nils-Ivar Lindström
Laponia - vidder med gömställen
| Världsarvet Laponia innehåller så mycket mer
än storslagna vyer, älvar, jokkar, vilda djur, flora och turismens
alla tillbehör. Nej, bakom, inom och under allt detta döljer sig
årtusenden av människors anpassning till en natur som ställt,
och ställer, stora krav på den som där har sin hemvist.
Just detta har arkeologen vid Ájtte, Gunilla Edbom, insiktsfullt
skildrat. Här följer en sammanställning av hennes beskrivning. Det handlar delvis om hur olika vandraren och renskötare uppfattar ett landskap som de, sida vid sida, kan blicka ut över om de gör en jämförelse. Vandrarens hänförelse och tankar inför väntande strapatser. Renskötarens syn på kalvning och renbeten, vistesplatser, jaktmarker och fiskesjöar. Men mest handlar det om Laponia, det i huvudsak Lulesamiska område som 1966 av UNESCO utsågs till världsarv. 9400 kvadratkilometer som omfattar nationalparkerna Padjelanta (Badjelánnta), Sarek. Stora Sjöfallet och Muddus samt naturreservaten Sjaunja och Stubba. 20 mil från öst till väst och 8 mil från nord till syd. Fjäll, slätter, barrskog och myrmarker. Ett naturarv består oftast av byggnader och monument som är unika i världen och berättar något väsentligt om den mänskliga kulturhistorien. Men i fallet Laponia handlar det om ett levande kulturlandskap med en mycket gammal förhistoria. Det är sju samebyar som i första hand förvaltar traditionerna från denna historia och för dem vidare. Norrbotten beskrivs i turistbroschyrerna gärna som ett jungfruligt och orört landskap. Epitet som ”Europas största och sista vildmark”, ”Porten till vildmarken” eller kort och gott ”Vilt och vackert” hör till de vanligaste. Det må så vara, men man glömmer att här har människor jagat, fiskat och skött sina renar genom årtusenden. En kultur som inte lämnar efter sig de tydliga spår som till exempel en jordbrukarkultur eller en antik stadsbebyggelse bevarar. Den arkeologiska dokumentationen i Laponia inleddes i början av 1900-talet och hängde samman med sjöregleringarna i Luleälven. Fram till 1970-talet hade man registrerat ett hundratal forn- och kulturlämningar, men bara ett fåtal boplatser undersöktes innan de dämdes över. Under 1940-talet gjordes omfattande arkeologiska och etnologiska dokumentationer beträffande boplatser (stalotomter), fångstgropsystem, gravar och offerplatser i fjällområdet från järnålder till medeltid. På 1970-talet fann man också 1500 forn- och kulturlämningar i ett område på gränsen mellan Sarek och Padjelanta. Vid fortsatta undersökningar på 1980-talet hittade man bland annat en boplats i Vuollerim 1983. Under 1990-talet har gamla gruvor och färdvägar dokumenterats i till exempel Stáloluokta och Silbbatjåhkkå i Padjelanta, i Alkavare samt i Sarek och Tarrekaise och Kvikkjokk. Trots alla dessa projekt återstår väldigt mycket som är arkeologiskt outforskat. Fornminnesinventeringen i Norrbotten har pågått sedan 1984, och 1996 påbörjades inventeringarna i fjällvärlden inom Jokkmokks kommun. Sedan har många projekt blivit EU-finansierade som en del av länsstyrelsens Laponia-projekt. Fornlämningar är beteckningen för spår av människors liv som är synliga i naturen. Vid inventering sker inte någon utgrävning av de boplatser från sten-, brons- och järnåldern det ofta handlar om. Lämningarna beskrivs och markeras på kartor. På så sätt erhåller man nya kunskaper om förhistorien, vilket leder till att historien successivt skrivs om. Ortsnamnen är en betydande del av förhistorien eftersom de speglar människors minnen och uppfattning av det landskap de upplever. De äldsta spåren av boplatser härrör nästan alltid från platser med vattendrag. De gav stora matförråd och färskvatten. Dessa fornlämningar utgörs vanligen av kokgropar, rester efter hyddor och förrådsgropar. Men även skörbränd sten från eldstäder, ben, keramik och avslag (rester från redskapstillverkning). Den hittills äldsta boplatsen man har funnit inom Laponia ligger Kårtejaure. Den har nyttjats ända från 5000 år f Kr och in på 1600-talet. Där hittades skrapor, kärnor och avslag från tre sorters kvartsit. Äldst bland anläggningarna är kokgroparna. På Killingholmen i Jokkmokks kommun finns en kokgrop som har daterats till 7000 år f Kr. I Laponia har kokgropar påträffats vid sjöarna Langas och Stora Lulevatten. Den vanligast förekommande fornlämningen är härden. Dessa finns inom alla av Laponias inventerade områden. I myrmarker, på sandiga tallhedar, i fjällbjörkskogen, på blomstersluttningar och på Sareks högfjällsplatåer hittar man härdarna. De dateras från 1000-1300 talen. |
Nyare artikel: 2008-06-15 Nåjden, en samisk shaman
Äldre artikel: 2008-06-07 Stor satsning i Årrenjarka
Ämnet tillhör eggelse (portalen)
Ful design — vem bryr sig?