Det talas så mycket om
björn, älg, ren, örn, ripa och andra lappländska djur
som håller till i vår fjällvärld. Ja, t o m Årrenjarka
kan vara aktuellt i dessa sammanhang även om dessa våra fyrbenta
respektive bevingade djurarter inte alltför ofta ger sig tillkänna
där. Men nu kan vi inkludera en tvåbent kanin i förteckningen.
Fast bara på försök.
Den sista augusti klev jag på nattbussen Stockholm-Luleå vid
avfärden på Cityterminalen med avsikten att utsätta mig
för ett obekvämt alternativt till tåg-, bil- eller flygtransport.
Vi var väl ett 30-tal kani…resenärer som förberedde
oss att möta en gryende septembermorgon halvliggande i en rullande
buss. Nåja, så värst många försökskaniner
var det kanske inte, men en vet jag med säkerhet. Jag hade förberett
mig med en bok, en uppblåsbar nackkudde, en banan och en påse
godis att trösta mig med.
I den tilltagande skymningen iakttog vi hur landskapet ”höjde
sig” vartefter konturerna blev alltmer norrländska till karaktären.
När det var dags för solnedgång blev vi verkligen rikligen
belönade. Den blå horisonten tonade steg för steg över
violett till rosa och djupnade i rött tills det fjärran skogsdunklet
”stod i brand”. Emellanåt passerades en och annan skogstjärn
likt skedblad rågat med silver.
Precis när vi hunnit över
gränsen till Hälsingland fick vi en väl tilltagen rast
på Tönnebro värdshus. För min del utnyttjad till
en fika och en bensträckare, medan andra inmundigade en enkel måltid.
Ett toalettbesök undanröjde nattliga krav av den sorten. Värdshuset
kan rekommenderas, inte bara för servicen och förtäringen
utan även för praktfulla hälsingemålningar på
väggarna. Bedömningen är min egen, konststilen har annars
tydliga drag av dalarnas kurbitsmålningar.
Men dagen har sitt slut även på dessa i aktuell mobil miljö
tilltagande breddgrader – vi rörde oss ju i riktning norra
polcirkeln även om slutmålet för bussens färd, Haparanda,
bara ”nuddar” den. Så jag läste och snaskade allt
medan nattmörkret tätnade och ögonlocken blev allt tyngre.
I likhet med andra medpassagerare tog jag slutligen fram min lilla uppblåsbara
Barba…bärbara nackkudde och strax kunde jag göra det bekvämt
för mig.
Bekvämt? Nja, en buss är en buss, en väg är en väg,
en fåtölj är en fåtölj, och en gammal man är
en gammal man. Fast ung eller gammal, man eller kvinna, förmågan
till sömn under rådande förhållanden är högst
individuell. Jag har alltid kunnat hävda, att när jag lägger
mitt huvud till ro så är det en fråga om 5-10 minuter
innan jag slocknar. Så icke denna gång. Det blev en natt med
många fysiska ställningstaganden och mentala prövningar.
En kvinna snett framför mig vägrade in i det längsta att
släcka sin lampa. Det påverkade definitivt inte mitt insomnande
i avslappnande mening.
Någonstans i ett suddigt halvslumrande tillstånd kunde jag
ana att bussen gjorde något kortare uppehåll, för övrigt
var min resa genom natten närmast att likna vid färden in i
ett astronomiskt svart hål utan att någonsin nå ända
fram. En färd genom evigheten kantad av många diffust oförklarliga
fenomen som försatte min hjärna i ett hopp- och ändlöst
brydsamt tillstånd. Det var ”kört” i mer än
en bemärkelse.
Men, så kom då ljuset i tunneln i form av en tilltagande dager.
Vanan att morna sig saknade dock natt-turliga förutsättningar
medan däremot förmågan att gäspa hade högsäsong
under någon timmes tid. Bananen gav tillvaron ett falskt skimmer
av tillfredsställelse och en blick på omgivande medresenärer
styrkte känslan av gemenskap, åtminstone av glåmigheten
att döma. I detta omornade tillstånd missade jag sannolikt
många inslag av typiskt norrländskt och allmänt sevärda
minnesbilder.
Vid slutmålet för min resa, Scandic hotell utanför Luleå
väntade i alla fall ett positivt inslag. Där kunde man inhandla
te och smörgås, sjunka ner i en mjuk fåtölj och
känna hur livsandarna, så långt möjligt var, åter
öppnade världar som under nattens dvala domnat bort till hummandet
från bussens motor. Resten av dagen blev ganska seg och påföljande
natt intog jag sängläge något tidigare än vanligt
och somnade snabbare än vanligt. Tilläggas kan att hemresan,
efter bara några timmars bussresa till Luleå, skedde med SAS.
Helt odramatiskt och med ungefär en timmes flygfärd genom ett
mörker utan tillstymmelse till brinnande skogar och silverblänkande
skogstjärnar.
Du undrar kanhända om jag är beredd att utsätta kropp och
själ för samma påfrestning igen. Den billiga bussbiljetten
ska ju vägas mot en mera dyrköpt erfarenhet. Jo, kanske ändå
– åtminstone om jag får uppleva samma solnedgång
igen. Skönheten har också ett pris.
|
