2007-10-07

Text: Gun-Britt Meyer

Följ med på två krävande heldagsvandringar

Den ena vandringen som jag verkligen tyckte om var den upp på Sjnjerak. Då var Sven Persson med som ledare. Upp, upp i tre kilometer, svetten lackade men slutligen tog vi oss till krönet. Omgivningen var så vacker, och vädret var toppen – även på toppen. De andra långvandrarna (helikopterburna) var redan uppe när vi kom. Sedan gick vi över högplatån och åt vår lunch vid ett vindskydd och stortrivdes. Efter ytterligare några timmar var det dags att ta sig ner från Kassavare. Det var riktigt brant och jobbigt. Men så småningom kom vi fram till vindskydd 2. Där styrkte vi oss med den sista kaffeslurken och den kvarvarande mackan eller bananen. Nu var det ”bara” 6,2 km hem. Vi travade på och nådde slutligen Fjällbyn där vi kunde samlas vid dukat bord efter dusch och bastu. Trots alla vedermödor orkade vi ta oss igenom en kväll med linedans. Man orkar faktiskt hur mycket som helst när man trivs. Nästa toppenvandring var den som ledde till Skajte – även om det egentligen inte handlade om att bestiga några toppar. Det hela började med att Lasse körde oss med båten över Saggat. Vi var 10 st som därefter gick kilometervis över spångade myrar på denna pionjärvandring för vänföreningens vidkommande. Även här var det Sven som visade vägen. Efter nio kilometers vandring stannade vi på stranden av Peuraure där Mikael Segerström kom och hämtade oss i sin båt. I 40 minuter körde han oss först över sjön och sedan långt, långt uppför den meanderliknande Tsielekjåkkå. Vi kunde hela tiden njuta av det fantastiska panoramat på alla håll, inte minst av det snöhöljda Sarek i norr. Vid ankomsten till vistet fick vi veta att de var åtta syskon som köpt Skajte. De månade sig om att hålla det i samma skick och fason som det var när de köpte det för 30 år sedan. Mikaels sambo Susanne och hans syster hade gräddat tjockpannkaka åt oss. Den och kaffet gick åt ”som smör”. Mikael visade sig vara en mångsidig man. Hans huvudinstrument är nyckelharpa men eftersom han inte hade någon sådan på vistet så tog han ned en fiol från väggen och underhöll oss med några spelmanslåtar. Han har gått tre år på Carl Malmstens skola för möbelsnickare, han har en linbana över en närliggande bred och strid jokk samt en lada där han förvarar redskap från gamla tider. Det tidigare stallet håller han på att inreda till en loge för dans. Vistet används numera huvudsakligen sommartid, annars bor och arbetar de alla i Jokkmokk där Mikael för övrigt har ett eget vindkraftverk. Snacka om mångsysslare! Efter ett par timmar var det dags för oss att återvända samma väg som vi kommit över vatten och spångade myrar. Allt detta tack vare Sven, en härlig ledare. Och på kvällen samlades vi till linedans, som vanligt.