Mark och myndigheter

Lappskatteland kallades områden där enskilda samer med sedvanerätt kunde använda sig av, och för vilka de betalade skatt till kronan. Den rätten underminerades när jordbruket utvidgades och staten såg marken som kronojord. Man vet inte hur det kunde ske, men om man kan få klarhet i de korrekta ägarförhållandena i lappskattelanden innan 1886 års renbetslag kan man också avgöra dagens markstridigheter. Den finska rättshistorikern Kaisa Korpijaako-Labba kunde med sin forskning om Tornedalen visa, att åtminstone samerna i Tornedalen hade en slags äganderätt till sina skatteland.

Historisk forskning på senare tid har bekräftat förhållandet även på andra områden. Det visar sig då att länsstyrelserna, utan stöd i gällande lag, övertog hanteringen av lappskattelanden. De fick då status av kronojord. Vad som försvårat för forskarna är att en stor del av källmaterialet brann upp på 1800-talet.

Förhållandet mellan nybyggare och samer såg i verkligheten annorlunda ut än vad som framställs. Det hela bottnar i att livsrummet var större förr, skillnaden mellan renskötare och nybyggare var tämligen oklar. Beteckningen finne, lapp eller svensk gick ofta om lott.

Men lappmarkerna fick allt större ekonomisk betydelse och i takt därmed förändrades livsvillkoren för deras invånare. I början av 1700-talet gynnades samerna av att deras skinnvaror gav klirr i statens kassakista. Men jordbruk, nybyggen, och senare malmgruvor, järnvägar och vattenkraftverk hamnade allt mer i fokus. Då fick samerna åter stryka på foten. Möjligheten av att gå om lott reducerades när politiken kring identiteterna skärptes.

Vilken betydelse forskningsrönen får i praktiken är det svårt att sia om. Samerättsutredningen (SOU 1989:41) betonar att renskötseln bygger på "urminnes hävd" och borde därmed rimligen utgöra tillräckligt skydd. Renskötseln har sina rättigheter, men det garanterar inte rättigheten till att vara renskötare – det finns inte tillräckligt med mark. Det uppstår ett dilemma alltså, även av etisk natur. Grundar man identiteten på en verksamhet som i praktiken är stängd för så många krymper man livsutrymmet ytterligare.