Den samiska sången

De allra flesta av oss upplever nog jojken som förbryllande. Vad betyder den? Vad beskriver den? Hur blir den till? Här redovisar Ulla Lind några avgörande förklaringar som hjälper oss att förstå jojkens hemligheter.

Red.

Jojk = Improviserad samisk sångtyp bestående av korta enkla motiv som upprepas i avancerade rytmiska mönster. (Nationalencyklopedin)

Att höra en same jojka inger en känsla av mystik och väcker ens nyfikenhet på detta sätt att sjunga, som anses vara den äldsta bevarade musikkulturen i Europa.

Krister Stoor är same och doktorand och skriver just nu en avhandling där han analyserar jojkens texter och berättande. Han säger att "Jojken är mer än musik. Det är ett sätt att fortsätta samtalet när orden tagit slut. Dräkten, språket och jojken är en stor identitetsfaktor. Jojken är något vi har gemensamt som samer och särskiljer oss också som folk."

Jojken är en gammal samisk tradition, som fyller såväl sociala som musikaliska och religiösa funktioner. Man jojkar inte om något. Man jojkar något, en person, en plats, ett djur eller något i naturen. Allt som inte kan sägas med ord kan föras vidare till andra genom en jojk, där man får ta del av jojkarens minnen och upplevelser. Tycker man om jojken kan den leva vidare långt sedan upphovsmannen dött.

En person kan jojkas vid flera tillfällen i livet, som litet barn med dess egenskaper och senare i livet som vuxen. Ibland kan det uppfattas som indiskret att jojka en person när främmande människor hör på, eftersom man avslöjar egenskaper som är mycket privata och personliga. Vissa händelser i livet kräver en speciell jojk t.ex. frierier och bröllop. Att få en jojk tillägnad sin person betraktas som en mycket speciell gåva.

Det har alltid funnits stor plats för improvisation både i text och musikaliskt framförande, men i takt med att det samiska samhället utvecklats har jojken förändrats. Texten och musiken förändras idag inte på samma sätt som tidigare.

Olika jojkstilar följer samma dialekter som språket. Det sydligaste kallas vuollie, den nordsamiska luohti. Den senare är den idag mest utvecklade och kända jojkstilen. De östligaste samerna har en egen tradition som kallas leúdd. Den består av långa böljande melodier med långa episka berättelser. Visst jojkande har påverkats av den svenska folkvisan, andra av kyrkans musik.

Liksom kristendomen förbjöd samerna att utöva sin förkristna religion förbjöd man jojkandet, som man ansåg vara ett primitivt läte utan musikaliskt värde. Den samiske nåjden kunde jojka sina hjälpandar och även avlidna kollegor, som kunde komma till hjälp vid en shamanistisk seans. Prästerna ansåg att nåjden kommunicerade med djävlar och annat otyg. Det samiska musicerandet stämplades som djävulens musik.

Även socialt förbjöds jojkandet. Samerna träffades ofta på marknader och kyrkhelger, då även alkohol såldes. Så småningom ansåg man att jojkande samer var alkoholpåverkade, en uppfattning som finns kvar än idag. Därför avstår många samer från att jojka på offentliga platser för att inte stämplas som fyllerister. Man föredrar att jojka i sin ensamhet.

På 1970-talet fick jojken en ny status i mötet med den moderna populärmusiken. Man upptäckte värdet i den gamla traditionens melodier och blandade jojk och jazz, senare även klassisk musik. Men melodier och röstteknik fick anpassas till de moderna instrumentens förutsättningar gitarr, piano, bas och trummor. På detta sätt blev jojken populariserad och mer lättillgänglig för en bredare publik, något som gäller än idag.

Enligt Krister Stoor är det viktigt för samer att tillhöra ett sammanhang. Familj, hemort och släktskap är viktiga för identiteten och jojken är ett sätt att binda sig samman. En äkta jojk består inte bara av musiken och sången utan det finns också ett berättat parti. Estradjojk, som framförs på konserter och festivaler, är den mer populariserade och tillrättalagda jojken.

Källa:

Tidningen SPIRA nr 5/2005; Samisk Introkurs