Oarrenjárgga

Historia och natur

Oarrenjárgga/Årrenjarka/Ekorrudden

Om vi beger oss 8-9000 år tillbaka i tiden finner vi kullar, åsar och platåer på den plats där Årrenjarka nu är beläget. Det var vad som återstod av vad den smältande inlandsisen fört med sig. I dessa avlagringar finns dödisgropar, hål efter stora, långsamt smältande isblock. Idag bildar de runda insjöar insprängda i fjällbyns åslandskap.

Åsarna är bevuxna med en tallhed där lingon, blåbär och kråkbär vanligtvis växer. Fåglar som svartvit flugsnappare, rödstjärt och bergfink har sin hemvist här. Knipor fiskar i dödisgroparna och lommen ropar utifrån sjön Saggat. Drillsnäppans kupade vingar snuddar vattenytan där den sveper över vattnet.

Hittills har man funnit 60 fornlämningar på tallbackarna. Det är boplatser, boplatsgropar, kokgropar och härdar (eldstäder). En av boplatserna har daterats till yngre stenåldern, 2000 f Kr. I den påträffades stenflisor som vittnar om redskapstillverkning. Man kallar Årrenjarka för en aktivitetsboplats där, under barmarksperioden, en mindre grupp människor jagade, fiskade och hämtade råmaterial till redskapstillverkning från fjällsluttningarna.

År 1911 utsynades Årrenjarka som nybygge av klockaren i Kvikkjokk, Daniel Mannberg. Denne byggde sin gård på en sydlig, solig lid vid en rik fiskesjö. Den bördiga sedimentmarken gynnade potatis- och vallodling. Starrhö för kreaturen växte på myrarna, skogen gav kött och pälsverk.

Gården blev en hållpunkt mellan kusten och Kvikkjokk och erbjöd mat och husrum för resenären. I början färdades man med roddbåtar, som under 1900-talets första hälft ersattes av små ångslupar. I och med att landsvägen till Kvikkjokk blev klar 1958 blev bilar och bussar allt vanligare som transportmedel.

Vid slutet av 1960-talet ökade turismen och man fick en ny inkomstkälla även om byn behållit sin karaktär av jordbruksmark. Här finns hussvala och sånglärka. Vallarna lyser gröna på försommaren. Där hittar man sällsynta växter som låsbräken, höstlåsbräken, fingersvampar och nio arter av vaxskivling.

Älvdalens botten består av urberg, som innehåller granit och gnejs och är cirka 1900 miljoner år gammalt. Tallhedarna här har flera arter av lavar, viktiga som vinterföda åt renarna som räknas till tamdjuren eftersom de oftast ägs av renskötande samer. På sommaren beger sig hjordarna västerut mot Norge där de betar örter, starr och gräs. Under vintern är lavarna i barrskogsområdet den gängse födan, t ex grå eller gulvit renlav, pigglav och påskrislav. Som regel måste renarna då gräva sig ned genom snötäcket, sticka ned nosen i snön och lukta sig fram till lavtussarna. Renens spillning ser ut som små, avlånga "lakritstabletter".

När man följer bäcken Oarrejåhkå/Årrejåkkå befinner man sig på botten av en v-formad ravin. Den har behövt tusentals år för att gräva sig ner i marken. Vegetationen längs ravinen skiljer sig i hög grad från tallhedens. Gran, glasbjörk, gråal och blåbärsris frodas här. Nu kan vi också höra granskogens fåglar med sina höga spetsiga läten. Det är rödhake, kungsfågel och järpe som försöker göra sig hörda över bäckens ihärdiga brus.

Nybyggarna använde sig av den rödgröna husmossan och den klargröna väggmossan för att isolera mellan stockvarven i sina timmerhus. I granskogen ser man också kammossan (fjäderliknande) och den blågröna björnmossan, som påminner om enbärsbarr. Gulgrön, svampliknande norrlandslav är en marklav som dock renen ogärna betar.

Under försommartid blommar den vita harsyran, men senare på året syns bara de klöverliknande bladen. De har en frisk smak av oxalsyra. Den oansenliga orkidén spindelblomster förekommer i sällsynta fall. Den är helt grön och har två parställda små blad mitt på stängeln. Intill vattnet blommar den gula smörbollen och kabbelekan på försommaren, lite längre fram även den lila stormhatten. Fjällkvannen, oundgänglig för samerna, hör också till denna flora.

Bäcken Oarrejåhkå/Årrejåkkå rinner genom granskogen norr om fjällbyn. Här växer röda vinbär av den vilda lappländska art som trivs i sydbranter och längs bäckar. Sländlarver och andra vattendjur livnär sig på löv och växtmaterial som faller ner i bäcken. Här trivs dessvärre också knotten vars larver finns på stenar i forsarna. En trevligare bekantskap är strömstaren, en riktig hurtbulle som tveklöst dyker ner i det iskalla vattnet för att leta sländlarver. Öringen livnär sig också på vattendjuren och ingår i det kretslopp som fullbordas i och med att utter och mink fångar öringen. Uttern blir tyvärr mer och mer sällsynt hos oss. Minken, som är föga populär har dock rotat sig här. Många björkar får med åren stora knölar (vrilar) som egentligen är en cancerliknande utväxt, användbar i sameslöjden eftersom de lämpar sig till att forma kosor eller skålar. Vrilarna ger heller ingen bismak åt mat och dryck.

Den här delen av Årrenjarka innehåller även förhistoriska fångstgropar. Groparna användes till att fånga älg och vildren. Metoden är känd från stenåldern och fram till 17-1800-talet. Sedan förbjöds den, en åtgärd som sammanfaller i tiden med att vildrenen försvann. Fångstgroparna grävdes systematiskt på så sätt att kringliggande natur tvingade djuren att ta vägen över groparna som var täckta för att de inte skulle upptäckas. Det infångade djuret avlivades sedan nere i gropen. Men groparna rasar igen och vegetation/förbuskning bidrar till att göra dem allt grundare med åren.

I den typiskt lappländska blandskogen växer tall, gran, glasbjörk och sälg. Rödstjärten och bergfinken hörs ofta här, liksom tornseglarens skri när den jagar insekter. Spillkråkan hugger hål i stammarna, hål som tornseglaren och rödstjärten utnyttjar för sitt boende. Här finns också talrika exempel på s k brandljud, vilket är resultatet av en skogsbrand som sargat tallarna. Tillväxtskiktet förstörs, barken faller av och den nakna stammen bildar ett brandljud, ofta med ett likadant sår på den motsatta sidan av stammen. Granarna klarar däremot inte sådana skador utan angrips av röta och dör.

Som på andra ställen finner man i Årrenjarka s k hyggen. Vanligtvis bra grogrund för "skogens röda guld", lingonen. Gamla sälgar är viktiga för skogens ekologi. Humlor, flugor och myggor livnär sig på pollen och nektar från sälgkissarna om våren. Sedan kommer insektsjägarna, lövsångare m fl, och förser sig av sälgarnas gäster. På sälgarna bildas sällsynta lavar (t ex skrovellav som återfinns på Rödlistan över hotade arter) och svampar. Många urskogsmiljöer har försvunnit i och med kalhyggenas utbredning. Stora, sammanhängande gammelskogar är mycket värdefulla för att deras djur och växter ska kunna överleva.

Lavarna är dubbelnaturer. Kroppen är en svamp som hyser alger. Svampen skapar en bra miljö åt algen, och algen lagar mat åt svampen. Vanligast är grönalgen. En lav tar ingen näring från trädet, stammen är bara ett underlag. Laven lever som epifyt.

Invid Årrejåkkå reser sig en ås av isälvssediment som avsatts från den avsmältande inlandsisen för 9000 år sedan. Den vilt brusande bäcken har skurit sig ned i en djup ravin och på grusåsen finns en tallhed med många brandljud. Under tallarna hittar man tjäderspillning som liknar bruna ostbågar bestående av krossade tallbarr.

Myrstackar är ett vanligt inslag i barrskogen. Stackarna måste de ha för att klara det kalla klimatet. Sedan de ditsläpade barren förmultnat avger de värme under vintern. Då flyttar myrorna ner i den varma "källarvåningen" som är lika stor som stacken. I maj, när solen börjar smälta snön, kryper myrorna fram för att reparera skador på stacken. Både spillkråkan och björnen gräver sig gärna in i stacken för att äta puppor och myror. Det händer t o m att björnen gräver sitt ide i en gammal myrstack. De förmultnande barren frigör mycket näring som växterna utnyttjar. Gräset kruståtel är ett typiskt exempel på detta.

I gammelskogen återfinns, sida vid sida, levande kanske 500 år gamla tallar, döende tallar, döda torrtallar och fallna talljättar. En "död" tall kan leva vidare i minst hundra år, alltmedan insekter och svampar kalasar på veden och bryter ner åldringen.

Fjällgården Årrenjarka var beroende av de stora slåttermyrar som fanns att tillgå. Numera utgör de en ögonfägnad för vandrare och en lockelse för dem, som här kan förse sig med de begärliga hjortronen. Men ända in till slutet av 40-talet skördade man starrhö på myrarna, för att utfodra hästar, kor, får och getter. Myrarna kringgärdades med stängsel för att utestänga renarna. Djur- och växtlivet är också beroende av myrarna. Tuvullen t ex är en vårprimör för tjädern. Här blommar även den rosafärgade roslingen och hjortronblomman. Deras farligaste fiende är frosten, det behövs bara några få minusgrader för att t o m karten ska förfrysa. Men även slagregn, sorkar och skadeinsekter kan omintetgöra årets bestånd. Sedan slåttern upphörde på myrarna har videt mer och mer tagit över. Myren är ett tillhåll även för enkelbeckasinen och grönbenan.

Då och då kan man längs vandringsstigen få se en illa åtgången tall. Då är det ofta en älg som har fejat hornen där. Den fäller annars de väldiga hornkronorna på hösten efter brunstens rivalstrider. Älgen är världens största hjortdjur. På sommaren betar den mest i fjällbjörksskogen, och om vintern på tallhedarna. Rapadalen har mycket älg sommartid, och på vintern kan man få se den längs Kvikkjokksvägen. Varje år i början av september går jägarna ut med sina gråhundar för att jaga skogens konung.

Lappland har vinter sju månader av året. Markvattnet fryser till tjäle men den lösa snön isolerar tillräckligt för att hindra tjälen att nå djupare än någon meter. Men skottar man bort snön så får man också räkna med tjäle ända ned till tre meters djup! En blocksänka är en svacka med högt grundvatten där tjälen genom åren stegvis har lyft stenblocken. När sedan jord rinner ner under snösmältningen hindrar den blocket från att falla tillbaka helt. Därav de samlingar av stenblock som bönder i hela landet undan för undan får forsla bort från sina åkrar vartefter tjälen trycker upp dem ur marken.

Ett av naturens fagraste konstverk är vinterlaven som kan täcka hela stora stenblock. Den kallas även "Ryska riket" p g a att den expanderar utåt och upplöses från mitten samt dekorerar stenen med fantasifullt ornamenterade mönster. Vinterlaven blir till nödföda åt renarna under snörika vintrar. Den svarta tagelnaven hänger som toviga girlanger i granarna och är omtyckt av renarna. Granarna här uppe skiljer sig från sina släktingar söderöver. Den lappländska Altaigranen (Obovatagranen) har invandrat från Sibirien. Den har runda kottefjäll och korta grenar för att inte tyngas av snö. Dubbla toppar är alls inte ovanligt på dessa särlingar.

I bäckarna i dessa trakter håller bl a öringen till. Den livnär sig på sländor och andra flygfän. Om du tar en matrast så kan du mycket väl få bevingat sällskap. Det är sannolikt lavskrikan som inte ens drar sig för att äta ur din hand. Den, liksom ett 40-tal andra fågelarter här, klarar att övervintra i Lappland. Dalripans gälla skratt får dig att haja till om du inte hunnit se den. Resten av de c:a 120 fågelarter som regelbundet häckar i Lappland är flyttfåglar. Göken hoar i juni och lövsångaren ger konsert dygnet runt. Vackrast sjunger dock kanske den färgglada blåhaken.

Bland fjällväxterna finner du den gula lappspiran och den rosa lappljungen. När du lämnar barrskogen så är fjällbjörken den sista utposten innan kalfjället tar vid. Björkarna (hedbjörk och ängsbjörk) blandas med gråal, asp, rönn och hägg förutom några videarter. Sluttningarna ger både vatten och näring. Kommer du sent på sommaren så möter du en djungel av fjällkvanne och fjälltorta (viktiga för samernas kosthåll), nordisk stormhatt och älgört. Då har t ex fjällviolen och rödbläran redan haft sin blomning. Kvanne och torta favoriseras av kringströvande älg och björn – men du får knappast se dessa vaksamma bjässar. Fjälltortan och den mycket giftiga stormhatten är farligt lika varandra!

Juobmo (fjällängssyran) är samernas rabarberkräm. På björkstammarna kan du avlösa hur högt snötäcket brukar nå på vintern. Ovanför den gränsen växer nämligen den brungröna snömärkeslaven. När fjällbjörkmätaren har kalasat färdigt på en björk återstår bara en död rest. Men från roten springer nya rötter fram, till glädje för älgar och ripor.

Skogsgränsen som här håller sig kring 800 meters höjd låg under istiden 200 meter högre upp – en klimatpåverkan som pågått i tusentals år. Skogsgränsen markerar också en övergång från urberg till fjällkedjans berggrund. Den är avsevärt yngre än urberget. Denna s k fjällrand kallas även glinten. Den evigt pågående erosionen gör att de toppar du nu ser ut över en gång faktiskt har nått Himalayas höjder. Rasbranter skapas, block rycks bort och störtar ner.

I de svackor som fjället har ligger snön kvar långt in i juni. Det klarar bara det vackra ullvidet och några andra viden. Videkissen fungerar som ett drivhus, den släpper in solen och behåller värmen. Den allra minsta viden vi har växer på svackans botten, dvärgvidet. Snölegemarkens gräs- och starrarter ger gott renbete. Det här är lämlarnas, sorkarnas och fjällripans rike.