2004-11-12

Text: Gunvor och Elisabet (deltagare v. 34)

Kejsarinnan Olga - ett kvinnoöde i norr

En eftermiddag, medan regnet strilade ner och "lilla gruppen" hade mysstund i TV-rummet, kom vi att berätta om vårt lappländska ursprung och våra "förmödrar" som med hårt arbete fött och fostrat stora barnfamiljer. Vi kom också att berätta om en avlägsen släkting, Olga Raattamaa, Kejsarinnan Olga, som dog för snart 50 år sedan. Hon gjorde en alldeles särskild insats som husmor på Sveriges nordligaste gård och blev av sin samtid troligen mer känd utomlands än i Sverige.

Olga föddes 1861 av ogift mor som var i tjänst hos kyrkoherden i Vittangi. Vid 23 års ålder gifte hon sig med den tio år äldre fjällstuguåbon Mattias Raattamaa och kom så att flytta till Kummavuopio i Könkämädalen, 10 mil norr om Karesuando; en enslig gård på tundran i väglöst land.

Könkämädalen har i generationer utgjort förbindelsen mellan Finland och Norge. Renrajder och hästforor har forslat torkad fisk, mjöl och kolonialvaror från Skibotn och skinn, smör och renkött från Torneå och Matarengi marknader. Trafiken var livlig så Mattias och Olga var inte isolerade. Efter några år fick de statlig hjälp att bygga ut parstugan med en "turistkammare" som de skulle upplåta till vägfarande.

I äktenskapet föddes inga barn; enligt Olga kanske för att hon förfrusit sig under ripjakt. Däremot utökades hushållet under ett antal år genom att Olga på fattigauktioner brukade ropa in "en och annan lapp" som hon skötte till döddagar. Det rörde sig om samer som inte längre orkade följa med renrajderna. Ersättningen var 70 kronor om året för mat, kläder, husrum och tobak. Drottning Viktoria fick höra talas om de gamla samernas belägenhet och såg till att de fick ett ålderdomshem i Karesuando, Viktoriahemmet, som invigdes 1922.

Vid giftermålet hade Olga med sig en ko som näringsmässigt fick komplettera jakten och fisket. Så småningom utökades kulturarealen genom uppdämning av slam från vårfloden så att de som mest hade foder till åtta kor och en häst.

Två världskrig skakade livsrytmen i Kummavuopio. Under första världskriget utökades varutrafiken mellan Torneå och Skibotn. Vintertid kunde det komma hundratalet nattgäster som fick sova vid brasor utomhus. Sabotage förekom, engelsmännens förråd vid gränsen sprängdes 1917 och den engelske kommendanten ville värva Olga och Mattias som rapportörer mot att de fick hans bästa häst. Olga ansåg att de inte skulle blanda sig i politiken och "i fjällstugan måste man visa gästfrihet mot både onda och goda". Hon hade också namn om sig att våga sätta suspekta individer på plats, ryktet gick om "den kraftfulla kvinnan".

Under andra världskriget var det flyktingströmmarna från Norge som präglade livet. Upp till hundratalet personer kunde härbärgeras i de tre rummen. Många var invalidiserade och barnen drogs på kälkar. Där kom "tyskar och norrmän, judar och arier, ryssar och balter, proletärer och kapitalister". Många räddades till livet tack vare Kummavuopio och Olgas samaritgärning. För att klara flyktingarnas försörjning blev Olga tvungen att köpa varor genom "svarta börsen" och hotades av stämning vilket dock inte skrämde henne. "Nöd bryter lag" fick gälla.

Olga levde ensam kvar i sex år efter makens död. 1951 lämnade hon Kummavuopio, "tryggheten i tillvaron och den bästa platsen på jorden". Hon fick en egen stuga i Maunu nära Karesuando. Hon dog 1957 vid 76 års ålder.

I en utländsk veckotidning kallades Olga "ängeln vid de fyra vindarnas väg" och epitetet "Kejsarinnan" fick hon för sin kraftfullhet och rättrådighet. Från Norge fick hon Haakon Vll:s minnesmedalj för sina insatser för flyktingar och hon var den första som fick Norrlandsförbundets hederspris för sina insatser under ett helt liv som landets nordligaste medborgare.

Källor: Skrifter av Hjalmar Falk och Ragnar Lassinantti

P.S. Det har kommit ut en bok, "Kejsarinnan av Kummavuopio", skriven av Ester Cullbom i Luleå (född i Ohtanajärvi i Tornedalen). Cullbom har bedrivit omfattande efterforskningar om Olga Raattamaa och hennes liv. Boken är en Norrbottenshistoria sedd genom en kvinnas ögon, verklighetsförankrad, och kryddad med egna uttydningar.

Under ransoneringskortens tid, då Olga och Matti tog emot så många drabbade flyktingar, tvingades hon att använda sig av smuggelgods. När hon hotades av stämning svarade Olga lugnt: "Det är bara att stämma. Skulle jag lämna folk att dö av hunger? Bara för att makten neråt landet har bestämt att korten ska råda över oss."
Tidigare nämnda medaljer brydde hon sig inte om utan skänkte dem vidare till prästen som gärna ville ha dem. D.S.