2004-08-18

Skribent: Ann-Mari Hevreng

Mitt livs första vecka i Årrenjarka

En personlig betraktelse

Under våren berättade Ebba så förföriskt om line-dance veckan i Årrenjarka under augusti månad, en vecka med turer och dans. Det behövde inte bli så ansträngande, för de otränade som inte orkade gå så långt kunde ta kortare promenader. Utmärkt tänkte jag som hade en urusel kondition och anmälde mig snabbt till resan innan jag hann ångra mig.

På eftermiddagen måndagen den 23 augusti satte jag mig glad i hågen på tåget och påbörjade den långa resan upp. Kl. 05.50 nästa morgon gick vi av i Murjek. Efter ett par timmar med buss genom den vackra naturen hamnade vi äntligen i Årrenjarka. Vilket ställe! Mycket närmare paradiset kan man inte komma.

Efter installering i huset gav vi oss ut på den första turen. Stavar skulle det vara! Jag? Skall jag gå med stavar? Är ni inte kloka? Jo då, det var dom visst det. Jag upptäckte snart att stavar var ett utmärkt hjälpmedel och ett tryggt stöd. Nåväl, Björkvikslingan gick bra, men när Ebba pekade på Predikstolen och berättade att den var nästa dags mål trodde jag inte på henne. Du får väl sitta och vänta någonstans då sa hon.

Jag tog med en god bok och tänkte tillbringa dagen i lugn och ro. Men så är människan tydligen inte skapad, för det var klart att jag inte kunde ge upp så lätt. Efter båtturen över vattnet började vi gå, ganska behagligt i början. Men sen! Stavarna var i alla fall bra att ha. Belöningen när vi äntligen nådde toppen blev magnifik. Vilken utsikt! Vilken natur! Och vad lycklig jag var som hade kommit upp! Nu är det värsta gjort tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig.

På torsdagen tog vi det lite lugnare, entusiasten Mats Karlström tog oss med på en svamp- och blomsterutflykt. Sedan bjöd han på svampstuvning och stekt svamp. Kan något smaka bättre än att sitta ute vid öppen eld och njuta av vad naturen har att erbjuda? På kvällen berättade Al, som deltog i vår dans, om Laponia och visade sina bilder därifrån, så det var bara att sitta och ta del av hans berättelser och vackra bilder.

På fredagen åkte vi till Kvikkjokk och tog en båttur på deltat med Björn Sarstad. Vi hade tänkt äta "Jokkmokkare" men personalen i affären hade troligen åkt till marknaden i Jokkmokk. Så där stod vi hungriga och våta. Då fick jag för första gången uppleva den norrländska gästfriheten, för Björn ringde sin flickvän som hade konstutställning i närheten. Hon cyklade hem och tömde troligen kyl och frys. Där satt vi sedan mitt i utställningslokalen och åt de godaste smörgåsar, värmde oss och njöt.

Nästan varje kväll kom dansare från Jokkmokk och dansade med oss, och denna kväll undrade Al vart vi skulle gå nästa dag. Kartekuraleden, upp över Kassavare och Sjnjerak sa vi. Vem har hittat på det sa han med stora ögon. En viss person försökte gömma sig, men det gick inte så bra. Då undrade Al om vi visste att stigen gick nästan lodrätt upp? Ni har näsan i backen sa han. Hjälp tänkte jag, här finns ju ingen stans att ge upp heller, för vi skulle inte samma väg ned igen. Ebba visste dock vilken knapp hon skulle trycka på för hon såg på mig och sa "du får väl stanna hemma då, det är inte mer med det".

Att Al hade rätt fick vi snart uppleva. Mer lodrätt går det inte att gå. Det vill säga vi gick inte, vi klättrade, stönade och slet. Inget såg vi heller, bara en oländig "stig".

 

Halvvägs upp på Kassavare. Jag pustar ut som nr två uppifrån. Som tur var för oss alla hade vi tre härliga starka män med oss denna dag. Det var flera som behövde en stödjande hand ibland.

Men tänk när vi kom upp, oh vilken glädje, och oh vilken utsikt. Vart vi än vände oss blickade vi ut över enorma fjällmassiv. Vi skall gå lite till innan vi äter sa Ebba, och det gjorde vi. Lite till och lite till och lite till och till slut mycket till, men vindskyddet nådde vi till slut efter att delvis ha vadat i vattniga myrmarker. Efter att ha traskat över ytterligare några myrar och upp och ned så kom helikoptern och befriade oss från fortsatta vedermödor. (De flesta, några tuffingar ville gå ned). Jag hade aldrig åkt helikopter förut så att uppleva fjällvärlden från ovan var inte tokigt.

Söndagen gick vi till Årrevare i ösregn, men det blev i alla fall en fin tur. På kvällen berättade Als Elsa om sin ungdom, då hon kom som småskollärare till Kvikkjokk. Det gav oss en hel del att tänka på.

Sista dagen gick vi till vindskyddet och satt och åt vår matsäck till ljudet från forsen som rann nedanför. Härligt!

Därmed kan man säga att en av de bästa veckor jag haft på många år tagit slut. En jobbig vecka, för det var inte enbart de tuffa turerna utan också morgongymnastik kl. 7.45, som var hårt för en utpräglad B-människa.

Innan jag åkte upp sa jag till alla jag kände att nu skall jag pröva på detta. Så har jag gjort det också, men vad gör jag nu? Jo planlägger redan för nästa höst!