2004-03-11

Text: Nils Johan Andersson /Red.

Naturlyrik

Redaktionen kan inte undanhålla läsarna detta mästerstycke som delger en skönhetsupplevelse som alla vi vilka själva har "gjort Kvikkjokk" kan skriva under på. Den är författad av Nils Johan Andersson (1821-1880) och publicerades i Ny illustrerad tidning 1865 med anledning av en sommarfärd till Sulitelma. Läs och njut!

"Knappt ha våra raska roddare tagit ett par kraftiga tag, och vridit båten åt höger förbi udden, förrän framför oss ligger hela det omätliga, hela det obeskrivliga panorama, som heter Qvikkjokks-dalen med de omgivande fjällen. Runt omkring i en vitt famnande båge kring hela horisonten sträcker sig en enda rad av snötäckta kolossala fjäll. Än häva de sig upp, likasom oförgängliga dômer, helt vita av den is eller snö, som betäcker deras högburna hjässor, än skjuta de fram den ena himmel-stormande piken efter den andra, sylvassa eller tvärhuggna, med sin mörka massa skarpt brytande av mot de bländande snöfälten och den klara natthimlen. Där var Staika, liknande en spetsig lappmössa, tecknad av långa och breda snölinjer från sin 6000 fot höga topp ända ned mot basen; där var det väldiga Tarrikaisin, där Vallispiken lik en ispyramid av 4100 fots höjd, där det underliga Velkispoulta, Tjågnorris och därinvid hela raden av Portifjällens spetsar och hjässor – allt stort, allt isigt, allt imponerande, allt gamla bekanta – men som ej förändrat sig på dessa tvenne decennier. Där nedanför breda sig fjällplatåerna liksom pallar för de höga jättarna, även dessa nu helt vita av oavbrutna snöfält; och där under, nedanom denna kyla och död, öppnar sig åt tvenne håll de leende dalarna, där den nyss komna våren smält drivorna, den ånyo strålande solen lockat fram späd grönska och vågsamma blommor, där träden, buskarna, örterna stodo klädda i denna det nya livets saftfullt kraftiga dräkt, som så smeker ögat och talar till känslan, framför allt här uppe i den höga norden, där vårens stund så snabbt ilar bort och sommarens dag är så kort.
Och där fram i fonden, ned i mynningen av dalen, inbäddad mellan de höga fjällen invid det vitskummiga fallet, utför vilket Kama löser fjällens is i Saggats vågor, ligger Qvikkjokk (= den fräsande älven), prästens och grannarnas små byggningar och det lilla fridfulla kapellet, levande människor mitt ibland den dock alltid levande naturen.
Det var nära midnatt, när vi med ansträngning arbetade oss fram mot den allt mera växande fjällfloden, som slingrade sig mellan guldgula pilhäckar och ungt grönskande björkdungar. Solen stod villrådigt darrande där uppe på fjällkammen, liksom obenägen och obeslutsam att för några ögonblick leka vila där bakom; hon kastade ett blekt, osäkert, ej värmande ljus över fjällen, snöfälten, bergväggarna, skogarna och öarna; det var en tavla så enkelt storartad, så stilla levande, vilket vi alla betraktade i stum hänryckning, vilken vi aldrig skola glömma, men vilken ingen må försöka skildra."