En vecka att minnas

Äntligen hade det gått ett år och vi kunde åka upp till Årrenjarka på vår årliga vecka 36. Oh, vad jag hade längtat.

På eftermiddagen tisdagen den 2 september samlades vi alla. Vi hade på olika vägar tagit oss upp. Några flög, några åkte tåg, några kom per bil och Nils-Ivar hade redan kommit.

Vädret var inte det allra bästa, men luften var underbar, och så länge det regnade lodrätt gjorde det inget.

Onsdagen började med regntunga skyar som under dagen utvecklades till härligt höstregn. (Som ni förstår tycker jag om lite regn). Alla gick till första vindskyddet och några fortsatte till andra.

Torsdagen hade vi tänkt gå upp på Predikstolen. Därav blev intet för en skolpojke hade gått bort sig och Lasse med sina mannar var ute och letade. Tack och lov gick allt väl, men jag tror det gav oss alla en tankeställare om hur fort det kan gå att gå bort sig i fjällmiljön.

I stället gick vi till Årrevarre. Och tänk, när vi kom dit bröt solen fram och vi njöt i fulla drag av vår matsäck.

Fredag åkte de flesta helikopter upp på Snjerak och så gick vi till Snjeraks topp, utsikten var bedövande, men vi såg några otäcka moln i fjärran så vi bestämde oss för att ganska snabbt gå tillbaka igen. Vi hann få lite hagel på oss, åter igen en påminnelse om hur snabbt vädret kan ändras. Några tog helikoptern ned igen och vi andra gick och blev upphämtade i Kvikkjokk.

Lördag tog vi vår årliga tur på deltat i Kvikkjokk. Det var lite vatten i sjön, men det gör det inte mindre spännande att se hur deltat ändrar sig vid olika vattenstånd. Ett besök i kyrkan, på galleriet och på Turistföreningen hann vi också med.

Sista dagen gick några upp på Predikstolen och andra plockade lingon. Inte så mycket i år för bären hade inte riktigt kommit än. Det var i alla fall bättre än i början på veckan, så vi hade nog bättre tur än Nils-Ivar hade. Han åkte ju tillbaka efter några dagar.