Äldre samekultur

Det är den i samisk kultur väl bevandrade Yngve Ryd som nu har kommit ut med en ny bok om samerna. Här ägnar han sig åt försvinnande nordsvenska och samiska kunskapsvärldar. Helt i enlighet med en antropologisk tes som säger att "utvecklingen mot allt modernare samhällen också har en baksida". Ofta är det tyvärr så, att först efter nya teknikerövringar – och alltid för sent – inser vi vad som förlorats.

Sex samer från Jokkmokk med omnejd har, var för sig, bidragit med sina erfarenheter och kunskaper. Det mesta handlar om samen, renen, vargen och björnen. Fyra av berättarna är Nilas Tuolja (död 2001), Ola Omma, Johan Russa och Petter Spiik.

Spjutjakt på björn är ett av inslagen, hur det var att reda sig på fjället och i skogen nära inpå rovdjuren ett annat. För att ständigt skydda sin renhjord mot vargattacker måste även barn och ungdomar hjälpa till. Det handlade egentligen mer om rädslan för att hjorden skulle skingras än om själva vargskräcken i sig. Samtidigt blev arbetet med renskötseln mer intressant till följd av sådana spänningsmoment. Att samerna också hade tama uttrar som hjälpte till med fisket har fallit i glömska i den svenska kulturhistorien. Och hur osannolikt det än kan tyckas vara så påstår Nilas Tuolja att samebarnens föräldrar tillät barnen att springa in i skogen för att leka med björnungar under björnmammans överinseende.

Sammantaget är det här en bok som engagerar, påminner och visar på det kollektiva minnets och den muntliga traditionens betydelse för mänsklighetens utveckling. Vi möter händelser och tankemönster från sedan länge gångna tider, kanske till och med från tiden före kristendomens utbredning i Lappland.