Utflykt till Kvikkjokk

Vecka 36 måste 30-talet i sällskapet delas upp i mindre och hanterliga grupper. I två omgångar tog vi turen till Kvikkjokk.

Kvikkjokk ligger 17 km bortom Årrenjarka – vid vägs ände. Sedan sträcker den milsvida fjällvärlden ut sig – hela Sarek. Kungsleden stryker förbi vid kanten av den brusande Kamajokk där den strax förenar sig med Tarraätno.

Mängder av sand har år efter år förts ner med jöklarnas smältvatten och när strömmen har stillnat i Saggatsjön så har sanden lagt sig till ro och byggt ett delta. Små bevuxna öar åtskiljs av vindlande smala vattendrag. Beroende på årstid varierar vattenståndet så att det tidvis kan vara svårt att ta sig fram med båt eller så står öarnas träd dränkta i vatten långt upp på stammarna. (Det liknar mangroveträsk fast utan krokodiler.)

Vi vandrade ett stycke på Kungsleden mest för att ha gått där och vi tittade in i STF-anläggningen där ledens trötta vandrare brukar hyra in sig. Den har en strålande utsikt över Kamajokk och kamerorna blixtrade.

Kyrkan med sin vackra klockstapel beundrades och vi fick även höra om tidigare kyrkobyggnader bl a från Kvikkjokks storhetstid. Den inföll då man fann silver och andra metaller som lönade sig att bryta i de närbelägna fjällen. Gruvan krävde specialister från andra länder, arbetare och tjänstemän, smeder osv. Hustrur och barn följde med. Gruvan är sedan länge nerlagd och i dag bor endast 19 personer året om i samhället.

Björn Saarstad är en av dem. Hans familj har levt i de här trakterna i många generationer. Det var hos hans förfäder Linné hystes in på sin resa här uppe. Själv har han studerat söderöver men återvänt till hemtrakten för det är här han vill vara. Vi anlitar gärna Björn för våra båtutflykter i deltat. Han kan sin natur, djur, växter och stenarter och hans levande entusiasm verkar aldrig ha några gränser. Men det hände en ganska lustig sak i båten som förvånade mig – skånskan.

Jag njöt av turen och tog upp en kåsa och fyllde med jokkens friska vatten och drack. Riktigt vatten aaah! Björn skrattade och talade om att när han ska dricka riktigt gott vatten så köper han Ramlösa från Skåne. Och det finns massor av hitfraktat vatten på flaska att köpa i Kvikkjokk.

Björn bjöd oss att äta vår lunch på den lilla ö som han fått tillfälle att köpa tillsammans med sin sambo konstnärinnan Helena Alfredsson, som flyttat hit från Uppsala, och ytterligare en person. Det är historisk mark där spännande utgrävningar har gjorts. Man har kartlagt husgrunder ända från gruvtiden. En grund har t ex varit smedja där man tillverkade och slipade borrar och annat för brytningen. Stället har framgent bebotts och det finns synliga rester av åkerbruk. I ett hörn av tomten dundrar jokkens vatten mot en klippvägg. Där är alltid så kallt och fuktigt att en sort av rosenrot som vill ha arktiskt klimat trivs att växa här.

Man får inte bygga något eller restaurera utan tillstånd. En tjärskimrande lada skulle kanske kunna bli ett museum menade Björn. Ett timrat boningshus som inte går att bo i nu skulle kunna renoveras och bli såå vackert. Kunskaperna om hur man byggde finns i trakten. Men ingenting är gratis och det görs inte i en handvändning. De har en mindre stuga med ett rum och kök. Helena eldade till trivsam värme och vi slog oss ner runt köksbordet och åt våra smörgåsar. Björn måste sticka iväg för en persontransport och Helena måste ta den andra båten och fara till sin ateljé som skulle öppnas så vi fick husera fritt. Just när vi satt skönt under tak kom en av veckans få regnskurar och det gjorde oss ingenting. Vi blev snart hämtade och besökte Helena i ateljén och inhandlade ett par av hennes målningar.

Ett besök på Naturum/caféet/butiken avslutade den givande utflykten.