Samefolk

För några år sedan berättade jag i KvikkÅrren om en konstnär, Folke Hoving, som blev missionär bland samerna. I trettio år vandrade han bland samerna på somrarna och prövade på vilket hårt liv dessa levde på den tiden, i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Sina minnen har han samlat i en bok, ”Samefolk”, som han illustrerat med utsökta teckningar.

I ett kapitel i denna bok berättar han om de gamla lapparna/samerna och deras situation när de inte längre orkade följa med sina familjer på deras långa vandringar. Förr i världen sägs det att dessa gamlingar störtades ner för fjällbranterna för att krossas i djupen. Fullt så våldsamt gick det inte till i 1900-talets början, men vad blev det av de gamla? Många av dem hade blivit blinda av röken i kåtan och det bländande solljuset på snön och kunde inte själv gå från dörr till dörr och tigga.

Många, som lämnats av sina egna släktingar, som inte kunde hjälpa dem, utackorderades i bygden, där de ofta hamnade i de fattigaste hemmen, där man var glad för varje inkomstkälla. ”Den gamle lappen kan väl inte behöva så många bitar.” Flera av dessa gamla samer upplevde en ålderdom i djupaste elände och led både andlig och lekamlig nöd.

Folke berättar att han, som följt fjälldalarna och besökt den fattige lappens koja och nybyggarnas grå stugor, hade sett syner från de gamlas värld, som inte lätt gick att utplåna.

”Följ dit upp till den lilla undangömda lappbyn och gå in i stugan i det skumma rummet till hälften ladugård, till hälften bostad, och stanna natten över och red ditt läger mellan spiltorna och lyssna till den blinda, sinnessjuka gamla kvinnan, som har sin bädd i en låda på golvet och fridlös och orolig tillbringar sömnlösa timmar i entonig klagan.

Följ med till en annan by och den gamla lappkvinnan, halt och enögd, som sitter halvnaken i sin säng vid det trasiga fönstret, där nordanvinden spelar in. Några renfällar, som man är färdig att tro ska krypa bort, och en kudde, vars överdrag trotsat all beskrivning, är hennes bädd, och i den har hon gömt några bitar torrt renkött och vad annat hon har att äta. Men ännu orkar hon ”hålla jakt”, så att hon icke blir levande uppäten av ohyra.

Eller försök att dröja en stund i kojan där den vidrigaste stank slår dig till mötes, och sök att tala tröst till lappkvinnan som i förtvivlan ser hur stycke efter stycke faller bort av moderns kropp, som hon är nödd att vårda där uppe i obygden, fjärran från läkarhjälp.”

Folke var starkt knuten till Kvinnliga Missions Arbetare (KMA) som han samarbetade med i sitt arbete bland samerna. Genom insamlade medel kunde man bygga en fjällgård i Undersåker i Jämtland för gamla samer. Den invigdes 1908 och var byggd i gammal nordisk stil, ett tjärat knuttimrat hus under torvtak. Inomhus fanns ”gubbarnas rum”, högtidsrummet, där orgeln stod, och ett annat stort rum, ”gummornas rum”, med öppen spis. I de små rummen runt omkring kunde de svagaste bo. Här kunde de gamla få ett hem utan nöd och svält, och få lugn och ro på sin ålders dag.

Fri bearbetning av kapitlet ”De gamlas hem” ur boken ”Samefolk” av Folke Hoving