2006-08-28

Text: KvikkÅrreNytts redaktion

Samisk litteratur

Det finns en växande ambition hos samiska författare att uppmärksamma och informera om sitt folk, dess kultur, historia och traditioner. Här följer en kort sammanfattning som kanske manar läsaren till att skaffa sig en bättre bild av vårt enda urfolk. Nu finns det t ex en tvåspråkig antologi ”Viidát, divttat Sámis” eller ”Vidd, dikter från Sápmi” som de fyra medverkande poeterna själva har översatt till svenska. De heter Rose-Marie Huuva, Inghilda Tapio, Thomas Marainen och Simon Marainen. De tre först nämnda föddes på fyrtiotalet, Simon på åttiotalet. Rose-Marie Huuva framstår i ”Vidd” ofta som politisk och entydig när hon skriver om ”staternas och kyrkans makt/ett nådelöst förtryck/av ett försvarslöst folk”. Präster kunde gräva upp gravar när ”en rasforskare begär/kraniet av ett/samiskt spädbarn”. Förtrycket fortsätter via skollagen, svenskt personnummer och svenskt pass. Men ”i Barents region/sjunger vi/samernas nationalhymn/Sameland åt samerna”. Inghilda Tapio ser till kluvenheten. Först ”ovädret talar till mig/bli den du är/byt inte bort ditt liv”, sedan ””jag får nya vanor till skänks/av storsamhället/mycket lättare än våra egna/mycket behagligare/…så sköljer jag ner med cocacola” eller ”de doidilan kokkákolain buot” (nordsamiska). Thomas Marainen kommer med anklagelser, ”förbannelsens drängar” kom ”objudna” och ”de berövade oss våra rättigheter”, men också med naturlyrik – ”naturen/som slösar så vida omkring” och om kärlek som flytt. Simon Marainen (son till Thomas) är subjektiv, ibland vältalig: ”skymningen föder en vacker flicka/hon är lysande och rimfrostvit/drömmer att vi slår följe och färdas i en saga”. Boken har förord av John-Erling Utsi som menar att ”Vi vill inte byta ut vår brokiga karta över Sápmi mot Lantmäteriets standardiserade över norra Norrland”. Poeterna framträdde i april på Etnografiska museet. Publiken lär ha varit entusiastisk – Stockholm kallas ju ibland vår största sameby – där finns alltså många fränder. Kalfjället, jojken, seiten och ripans skratt lever kvar och har en självklar plats i den framtid som också är urfolkens. Annica Wennström kallar sig för en ”fusklapp” eftersom hon trots sitt samiska påbrå har blå ögon. Men rotlösheten, sprungen ur ett förnekat ursprung, fick henne att skriva romanen ”Lappskatteland”, en släktkrönika om fyra generationer kvinnor. Romanens första del utspelar sig på 1860-talet då tonårsflickan Njenna förälskar sig i en gåtfull nåjd (en samisk medicinman utsedd av andarna), Aanta Naahkese. Historiskt är detta en brytningstid när svenska nybyggare tar sig in i renbeteslanden, fiskar i samernas sjöar och bebygger deras marker. Brytningstiden består också i kristendomens intrång bland samerna. En annan brytning kännetecknas av att Njenna vägrar att lyssna till föräldrarnas uppmaning att hon borde gifta sig med Elias – som gått på missionsskola. Sedan Njenna våldtagits av en nybyggare flyr hon från hemmet för att aldrig återvända. Nybyggaren blir ihjälslagen, oklart av vem. Dottern, Ristin, föds i lönndom. I romanens andra del är det tidigt 1900-tal. Nu är Ristin huvudpersonen. Hon bär på en känsla av att vara ”eljest” (av en annan sort) men har aldrig av sin mor fått veta vem som var hennes far eller om sina samiska rötter. Det förmedlar hon dock till sina barn. När skildringen förflyttas in i 2000-talet är huvudpersonen anonym (man anar författarens alter ego). Hon söker upp platserna i Västerbotten (Karasjokk och Kautokeino) där hon har sina samiska rötter, hon beger sig till sametinget i Norge, hon rotar sig. Romanen rymmer en prosa av skiftande slag, hela tiden intresseväckande. Här finns mytologi, här finns trolldom, här finns ett verklighetsförankrat allvar. Annica har tidigare i samarbete med två andra författare skrivit deckare under pseudonymen Emma Vall.