Skidorientering

Första rapporten (2006-01-08)

Efter sommarens kanot-SM hade jag några extra bilder som jag ville visa i ett kåseri. Då var Jörgen Westerlind mest i fokus. Nu gör jag ungefär likadant, men denna artikel handlar om skidorientering och det är Ingela Hagfalk som är mest i fokus. Ingela skriver själv rapporter och jag tog några bilder igår till hennes rapportsamling. Jag har några extra bilder som jag alltså vill visa här, dels för att skidorientering uppmärksammas för lite i andra media och dels för att ge lite mer kött på benen för dem som inte känner till så mycket om denna sport.

Jag fick fin hjälp av arrangören, Västerbergslagens OL, med karta och tips så att jag hittade till en lämplig kontroll. Hoppas att det blir mer skidorienteringstävlingar på TV eftersom det är så lätt att bevaka, åtminstone jämfört med vanlig orientering. Dels gör skoterspåren att man med större säkerhet kan rikta filmkameran mot annalkande deltagare, dels behöver man inte gömma sig lika mycket eftersom man i de flesta fall inte avslöjar kontrollens plats.

Vad tycker ni som inte har provat skidorientering? Själv har jag blivit sugen på att åka öppen klass någon gång – med fästvalla!

Andra rapporten (2006-03-26)

När jag skrev den första rapporten hade jag inte själv åkt skidorientering, men var ju sugen på att prova. Steget från att vara sugen till att verkligen prova kan ibland vara stort. För mig som bara orienterar sporadiskt (på senare år bara i samband med Jogga Jorden Runt) var det tack vare en artikel i SN (med rubriken Ålberga kör sen skidorientering) som jag fick ändan ur vagnen. Man får tacka vädergudarna också, för att snötäcket blev så långvarigt att denna tävling uppstod som ersättning för motsvarande på barmark. Tycker jag som gillar skidåkning, tvärtom mot många omkring mig som stönar för att vintern är lång. Mitt största tack går till i första hand Ålberga GIF med familjen Hagfalk i spetsen för arrangemanget (och skötsel av spåren), tack även till OK Hällen som jag antar ordnade med tidtagning och sammanställde resultaten. Med en tävling i hemtrakterna fanns det ingen ursäkt för att inte prova. Jag hade dock inte med mig kameran denna dag, vilket är största anledningen till att jag kompletterar denna artikel i st f att skriva en ny.

I dagens tävling fanns det fem olika långa banor att välja mellan (alla var öppen klass, dvs herrar och damer blandat i alla åldrar). Jag hade för avsikt att åka två gånger och valde till att börja med den näst kortaste banan. Första loppet åkte jag med fästvalla i klassisk stil. Det var inom tävlan med tidtagning och kartställ. När jag startade tyckte jag att kartstället skymde lite, men det var bara en vanesak att inte se hela skidorna. En av sakerna jag var nyfiken på var om det skulle gå att läsa kartan under åkningen. För min del var det inte lätt, men det säger inte mycket eftersom jag inte kan läsa kartan medan jag springer i vanlig orientering. Alltså gled jag stillsamt medan jag läste kartan. För övrigt var orienteringsmomentet enklare i skidspåren, åtminstone för mig som åkte klassiskt. Jag kunde ju välja väg utan hänsyn till uppförsbackarnas spårbredd.

Sedan bytte jag till ett annat par skidor som passar bättre för skejting, och tog ett till varv men utanför tävlan. I stort sett samma bana, men denna gång valde jag medvetet en väg som skulle innebära smalspår i uppförsbacke. Jag gjorde det för att bekräfta för mig själv att det är värt besväret att ta långa omvägar för att undvika såna sträckor när man inte har fästvalla. Halvvägs i uppförsbacken vände jag, behöver jag förklara mer? Jag lovar att prestationen är mångfaldigt större än vad det ser ut. Om jag tidigare har varit tveksam till den totala tidsvinsten när man skejtar jämfört med klassisk stil så kan jag skriva under på att det inte råder något tvivel när det finns gott om bredspår.