Bilden visar en ikon som illustrerar funktionen att flytta knappar
Kvikk Årre
 
 

 
2005-04-11

Text: Ulla Lind

Samisk religion

Ulla Lind, som alltid är behjälplig och meddelsam, har här nystat i den samiska religionens urkunder och hemligheter, och åstadkommit en intressant och spännande sammanställning. Läs den med "andakt", den innehåller många inslag som speglar reaktioner på den verklighet som följde/följer ursprungsbefolkningar i deras vardag.

 

Förutom de stora religionerna i världen finns det några "skriftlösa" d.v.s. de som saknar en helig skrift som t.ex. Bibeln eller Koranen. Samisk religion är en sådan. Den byggde på myter, tankar och riter som berättades och ärvdes från generation till generation och utövades fram till 1600-1700-talen, då kyrkan försökte tvinga samerna att ersätta sin religion med den kristna.

 

Den samiska religionen var anpassad efter det liv, som samerna levde som renskötare, fiskare och jägare nära naturen. De ansåg att naturen var besjälad och vakade över människor och djur. Därför var det lika viktigt att hålla sig väl med naturens själar och gudar som med människor, levande eller döda.

 

Gudavärlden bestod av olika naturfenomen. I den övre himmelska världen fanns gudar och gudinnor knutna till himlavalvet:

 

  • Solen = Biejve var en centralgudinna, som gav alla varelser liv, ljus och värme. Hon var en gudinna som de renskötande samerna hade för att garantera renarnas väl. Fiskesamerna kunde be till henne ute till sjöss för att få ljus och vägledning.

 

  • Åskan = Hovrengaellis gav regn och gjorde att marken grönskade. Med sin pilbåge Regnbågen fördrev han onda andar och troll. Men han måste tillbedjas för att inte bli ond och rasande och orsaka skogsbrand eller skada för människor och djur.

 

  • Månen = Mánno var en gudinna, som samerna dyrkade vid nymåne och särskilt på julen. Det var då viktigt att det rådde stillhet och att man sysslade med sådant, som inte orsakade buller.

 

I den undre världen = Jabbmekájmmo (De dödas rike) bodde de avlidna. Ibland sa man, att de levde i en parallellvärld till vår, bara litet färglösare, och att de gick med fötterna mot våra. Egentligen fanns det inga skarpa gränser mellan döda och levande, utan avlidna släktingar kunde hjälpa de levande och ge råd och hjälp. Men det var bäst för de levande att ha de döda på litet avstånd, annars kunde de dra ner de levande till sitt rike.

 

Mellanvärlden var vår värld.

 

Hemmets gudinnor var stammodern Máttaráhká, som gav människorna barn och såg till att havandeskapet gick bra. Hennes tre döttrar hjälpte till vid barnets födelse och vakade över barnet och hemmet. Gudinnorna bodde under kåtan.

 

Även björnen ansågs helig. När jägarna kom hem efter en lyckad jakt, var kvinnorna tvungna att spotta albark i ansiktet på den som fällt björnen för att neutralisera de krafter som överförts från björnen. När björnen skulle slaktas fick inga ben gå sönder. När allt köttet var uppätet lade man ut alla benen precis som skelettet är format, i särskilda björngravar. Samerna trodde, att björnen på det viset skulle återuppstå till nästa björnjakt.

 

På fjällen eller i skogarna fanns gudabilder seitar, som representerade den ene eller den andre guden. En seite kunde vara en egendomligt formad sten eller trästock. Samerna offrade till dessa gudar när man behövde hjälp eller ville tacka för något. Renen var det vanligaste djuret som offrades men även getter, tuppar och fiskar. Djuren var insmorda med blod och omkring dem ställde man renhorn. Det var bara män som fick offra, kvinnorna var strängt förbjudna att komma nära offerplatsen. Man hade inga präster utan var och en, särskilt familjefäderna, offrade på egen hand.

 

Nåjderna var samer utrustade med magiska krafter. Dessa trollkarlar kunde berätta myter, bota sjukdomar eller besöka den undre världen. Man hade stor respekt blandat med rädsla för dessa nåjder, som kunde använda sina krafter antingen för att göra gott eller ont.

 

Till sin hjälp hade nåjderna en spå- eller trolltrumma = Goavddis eller Gievrie gjord av en avlång träskål överspänd med skinn och med genombruten botten. På skinnet var en mängd figurer målade t.ex. solen, treenigheten, samen med sin familj, lappkåtor, kyrka och bondstuga, renar, vargar, dödsriket med dess invånare, en björn, en trollkarl. På skinnet la nåjden en knippa sammanbundna mässingsringar och slog på trumman med en hammare av horn medan han själv och de närvarande jojkade med hög röst. Allt efter mässingsringarnas gång på de olika tecknen spådde man vad som skulle komma att ske. Trollkarlen kunde också arbeta sig upp i full extas så att han föll i en hypnotisk dvala under vilken man trodde att hans själ reste till dödsriket eller till någon avlägsen ort för att hämta upplysningar. När nåjden vaknade gav han de åtrådde meddelandena eller råden.

 

I början av 1600-talet kämpade man om den territoriella makten i Norra Skandinavien och då kom kyrkorna att spela en viktig roll. Karl IX beslöt att kyrkor skulle byggas på fem platser i Sameland. Samtidigt förbjöds samerna att utöva sin religion och tvingades att infinna sig i kyrkan på särskilda helger, att betala skatt, vara med på ting och delta i kyrkans gudstjänster, undervisning och förhör. De som höll fast vid sin gamla tro hotades med böter, fängelse eller dödsstraff. – I början av 1600-talet grundades den första skolan för samebarn och 1723 startade svenska staten fler skolor på kyrkoplatserna. Där skulle samebarnen gå i två år och bl.a. lära sig kristendomskunskap och bibelläsning för att sedan sprida kristendomen bland andra samer. Hur samerna uppfattade detta tvångskristnande vet man inte mycket om. De försökte hålla fast vid sin gamla religion, som de kunde utöva var de än befann sig och ansåg att de gamla gudarna hjälpte dem i det dagliga livet, något den kristne guden inte befattade sig med. Men samerna var toleranta mot kristendomen och eftersom man redan hade många gudar kunde man även acceptera den kristna treenigheten, som uppfattades som olika gudar. Det som samerna reagerade mest emot var att missionärerna var emot deras förhållanden till de döda förfäderna, som var en viktig del i den samiska familjen. I och med att missionen intensifierades på 1700 och 1800 talen (bl.a. genom Lars Levi Laestadius, vars lära passade samerna) övergick alltfler samer till kristendomen.

 

Källor: Den samiska religionen, Johan Märak berättar/Samisk religion, Jokkmokk 2004-09-03 av Anna Westman/Sápmi, samernas land.
 

 


 
 
 

Nyare artikel: 2005-04-11 Om urbefolkning

Äldre artikel: 2005-04-11 Ordföranden har ordet



 
Ämnet tillhör eggelse (portalen)
 

Ful design — vem bryr sig?