2004-10-21

Text: Svante Lundgren, fjällflygare
Foto: KvikkÅrreNytts redaktion

Ur ett bevingat perspektiv

Den som strävat opp från Kvikkjokk i de vilda skogsbackarna, gått runt lilla Tata och vidare mot Pårek oppför ytterligare backar inom björkbältet tycker väl att landet höjer sig starkt och att berget framför står rakt opp ur avståndsdiset. Men när man schasar utför med helikopter, kommer över Pårtekammen och börjar utförslöpan mot Saggat som skymtar som en suddig solreflex, då är det svårare att uppleva höjdskillnaden. Pårtesluttningen framträder först som ett grått stenskravel – vilket den ju också är i mycket hög grad – men själva sluttningen vill gärna försvinna, den kan inte vara särskilt jobbig. Kartan säger detsamma, den har glest mellan höjdkurvorna. Det handlar om det utplanade landet på högfjällens yttersida.

Efter stensluttningen kommer den gröna fjällheden som planar ut bland småsjöarna på Pårekslätten. Säkokåsen står ganska brant opp ur nedre Njåtkosvagges vilda björkskog. Trots vår snabba framfart går det långsamt och tar tid innan barrskogen tätnar under oss.

 

Inramad av björkar snirklar sig Kamajåkkå fram under sin färd mot deltat.

 

Nere kring Kamajåkkå blir det uppdämning, bäcken måste klara av ett helt horisontalt parti. Genast börjar den meandra, och slingorna tas ut till det yttersta. Det kan hända att perspektivet så här norrifrån pressar ihop slingrigheten ytterligare.

Om den räta linjen är kortaste avståndet mellan två punkter och slalomspåret det dummaste – vad ska man då säga om Kammajåkkås meandrar? Orimliga bulnader åt båda hållen, plågsamt utdragna och helt osannolika. Dekorativa är de utan tvivel, men inte mer troliga för det.

Jag har en gång rott Kamajåkkås lugna del. Det var lång väg över kort avstånd. Till sist släpade vi båten några meter för att slippa ytterligare en slinga av stor längd.

Från luften är allt detta övertydligt. Jokkens slingor är perfekta. De är färdiga att mötas i varje yttersväng, men eftersom de ändå inte möts är jokkens väg mångdubbelt så lång som den räta linjen. Inget slalomspår kan komma i närheten av det lojt orimliga hos dessa svängar.

 

Kamajåkkå tömmer sig ymnigt i deltat.

 

Plötsligt står vi på deltavallen nere i Kvikkjokk. Bensinfat och bilar är det första vi ser, men Kamajåkkå brusar också i långa svall och över granstruntorna syns Pårte skyhögt. Det är blått av diset, vitstrimmigt högst opp. Det som var en karta nyss har på nytt blivit starkt kuperat fjälland, och vi känner att vi lämnat det lite för lättvindigt.