2004-09-13

Text: Nils-Ivar Lindström

Skymningsstund

Skymningen är bara någon timme avlägsen. Jag sitter på bussen och ser Predikstolen krympa i takt med vägens förlängning i sydostlig riktning. Levnadsbatterierna har under en veckas tid laddats inför ännu ett år av vardagspyssel.

Jag låter blicken vandra över landskapets skiftningar. Berg, skog, stenpartier som speglar sig i stilla vatten eller bara ägnar sig åt sig själva och varandra så som de har vant sig att göra genom årtusenden. En jokk glimmar till likt en strimma av silver innan den får ge plats åt en rodnande myr. Solens sista strålar förskönar några höga moln. Sakta, sakta ser jag himmelsfonden övergå från djupt blått till skimrande purpur. Och se! Nu skapar bergens konturer ett helt nytt panorama där de avtecknar sig mot den välvda rymden.

Bussen stannar. En man kommer skyndande med en hund i hälarna. Han växlar några ord med chauffören. Så kör vi vidare.

Mil läggs till mil, horisonten mörknar och skuggorna döljer fler och fler av landskapets tidigare åskådliggjorda partier. Naturen går till ro. Ett stilla lugn famnar oss alla inne i bussen. Världen där utanför sover, väntar på väckning. Väntar på en ny morgon, en ny dag, en ny skymning och natt. I oändligheten.