2003-10-09

Text: Lennart Arvidsson

Tankar om vad man kallar skogens själ

Blott den ensamme finner Skogens Själ.
Där den söks av många flyr den bort.
Endast träden blir kvar.

Ensamhet ser alltså skalden som något väsentligt. En grundförutsättning för att man ska kunna få kontakt med skogens innersta väsen. Dess själ. Även jag menar, att denna naturliga ensamhet är ett villkor för att man på ett naturligt sätt ska kunna få uppleva något sådant. Ensamheten ute i markerna ger ett själstillstånd, som gör oss öppna och mottagliga för skogens och naturens påverkan. Denna öppenhet når man inte med ens, så snart man blir ensam ute i skogen. Därtill fordras mer än en ensam skogspromenad någon söndagseftermiddag, såvida man inte råkat bli född med en speciell förmåga. För oss vanliga människor fordras det att vi tillbringat en stor del av vår tid ensamma ute i markerna. Kanske årtionden av arbete och vandringar. Alla årstider och i alla väder. Dag och natt.

Med tiden känner man sig helt hemma i skogen. Lugn och trygg går man sin väg fram, med eller utan stig att följa. Men vet hela tiden, att man är utlämnad åt sig själv. Man bär så att säga livet i sin egen hand. Det gäller att se till att inte slarva bort det. Faller man och bryter ett ben, stiger fel och vrickar en fot, eller går ned på svag is, så är man bara borta. Där finns ingen hjälp att vänta. För att överleva måste man hela tiden vara uppmärksam på sin omgivning. Det blir till en vana att tänka sig för och se sig för. På så sätt blir man i hög grad medveten om vad som sker omkring en. Man hör och ser det mesta. Med tiden uppnår man något som man kan kalla delaktighet i Skogens Själ. Med detta menar jag, att man uppnår och utvecklar en form av själsliv, som liknar det djuren i skogen har. Det finns latent även hos oss människor, fast det med vårt moderna sätt att leva blivit undanträngt från vårt medvetande och mer eller mindre utplånat. I den mån vi ser någon glimt av det hos oss själva eller andra, så tror vi inte på det. Sådant finns bara inte.

Under de många år jag levat en stor del av min tid ute i markerna, har jag upplevt en del märkliga ting. Vid olika tillfällen har jag talat om detta med en gammal vän, en sedan många år bortgången same av nåidsläkt. Han hade ordet om sig att vara en av de sista bärarna av den skogssamiska kulturen. Han såg inte något märkligt i det jag berättade om. Det var sådant som han kände väl till och visste vad det rörde sig om.

Somliga säger, att vi skogsfolk är vidskepliga. Tror och inbillar oss i vår sjukligt livliga fantasi, att vi upplever underligheter. Detta motsägs för min del av det faktum att hundar, som varit i mitt sällskap, tydligt visat att även de upplevt något märkligt. Det har fått dem att stelt stirrande resa borst och motta djupt och dovt.

Vi lever nu i en tid av omvärderingar. Inom den fysiska vetenskapen har man börjat frångå den länge rådande tron på en rationell, matematiskt inrutad värld. Med förbättrade tekniska resurser har man kunnat påvisa, att viss gammal s k övertro i själva verket är grundad på påvisbara fysikaliska fenomen.