Motorcykelsemestern -86

Senaste hockeylunchen "spårade ur". Först nämndes en billig flygresa till tysk fotbollsmatch och sedan pratade vi om andra resmål i Tyskland. Jag fick en hemläxa, att kolla på en gammal karta med inritad färdväg för att se om jag hade passerat en viss ort för 22 år sedan.

I helgen var jag uppe på vinden och letade. Kartan hittade jag inte, men min handskrivna dagbok fanns kvar. Att jag skrev dagbok under resan hade jag glömt, så det var ett roligt återseende. Tanken slog mig direkt att jag skulle publicera texten.

Kartan som jag letade efter var kopierad ur en kartbok som jag använde på resan. Kartboken har jag haft i bokhyllan, och nu har jag kunnat rita in färdvägen igen (med dator den här gången) tack vare dagboken. Till att börja med en översiktsbild med övernattningarna markerade med fyrkanter:

Tyvärr har jag bara kvar hälften av resans fotografier, men det får duga för att piffa upp lite nedan.

Förord (det står faktiskt så i dagboken)

Deltagare var Kalle och Pelle på varsin GSX1100, samt Pia och jag på XJ900.

Förberedelserna började på senvintern då vi så smått började planera vart vi skulle åka. Kalle skaffade en famn broschyrer från ett antal länder. Vi bestämde oss så småningom för Västtyskland.

Först fick jag de andra att tro på en semester utan tält och campingutrustning. Min tanke var att vi skulle bo på vandrarhem så ofta som möjligt. Kalle envisades dock med att påminna oss andra hur otrevligt det är att komma till fullbelagda övernattningsställen utan att ha tält i reserv. Så vi bestämde oss till slut för att ta med tält. Det definitiva planeringsmötet var så sent som i juni då vi fördelade packåsneuppgifter och kontrollerade närvaron av mer eller mindre nödvändiga prylar. Då bestämde vi att resan skulle starta 29 juni.

Jag kom på att vi borde ringa och boka plats på första vandrarhemmet före avfärden. Den som sa't fick ta't. Jag var tvungen att slå en hel del i ordboken innan jag vågade ringa, eftersom jag bara hade läst nybörjartyska i första halvan av gymnasiet för sex år sedan och inte öppnat böckerna sedan dess...

Lördag 28 juni

Nästan hela förmiddagen våndades jag. Inte förrän vid elvatiden tog jag mod till mig och ringde vandrarhemmet i Burg. Det blev nästan en katastrof. Jag förutsatte att de kunde prata åtminstone lite engelska, men kvinnan i andra änden vägrade. Jag hankade mig fram med mitt skrala ordförråd och fattade knappt någonting av vad hon sa. Ett av felen jag gjorde var att fråga efter "ein Zimmer für vier personen?". "Nein!" fick jag till svar och en lång obegriplig ramsa därefter. Till slut blev vi överens om att det var fyra bäddar jag skulle ha, inte ett fyrbäddsrum. I förvirringen glömde jag totalt bort att fråga om frukosten, som Kalle påmint mig om, och något riktigt adjö blev det inte heller.

Sedan var det bara att fortsätta packa och försöka förtränga resfebern.

Söndag 29 juni

Halvmolnigt och blåsigt. Start 7:20 från Eskilstuna. Första pausen med smörgåsar utanför Gränna. Efterhand klarnade det upp och från Jönköping var det bara sol. Vi kom lagom till 14-båten och åt smörgåsar igen för att orka genom hela Danmark. Där var det stekande sol i ansiktet och jobbig sidvind. I Rödby kom vi till halvsexbåten och skyndade oss upp i kö för att få mat. Efter maten svalkade vi av oss på båtdäck.

De sista kilometrarna från Puttgarden till Burg var snabbt och enkelt avklarade, men att hitta vandrarhemmet var svårare. Det blev först en tur genom hela staden så att vi hamnade på Südstrand. Vi vände tillbaka och upptäckte att vi hade åkt förbi vandrarhemmet. Framme halvåtta, en halvtimme före tidplanen.

Jugendherberge stod det över dörren till något som såg ut som en skola. Ingen fanns i receptionen, men det framgick att man skulle anmäla sig klockan halvnio, så vi packade av motorcyklarna och väntade.

När receptionisten kom, en man, gick det bra att prata engelska och nu gick det plötsligt mycket bra att få ett fyrbäddsrum! Vad var det för en häxa jag pratade med i telefonen dagen innan? I vilket fall som helst var det inget fel på priset, 10 DM per person inklusive frukost.

Vandrarhemmet skulle stänga ytterdörrarna klockan tio. Fort ut på stan i overallbyxor och in på första bästa pub.

Tillbaka till vandrarhemmet fem i tio, dusch i mörker och därefter diskuterade vi morgondagens etapp.

Dagens etapp: 74 mil

Måndag 30 juni

Det fanns ingen anledning att använda filt. Trots att fönstret stod öppet var det ljummet i rummet hela natten. Frukosten var bara några frallor med marmelad och äcklig dryck.

Inte ett moln på himlen. Det fick bli autobahn tills vi kom förbi Lübeck. Där svängde vi av för att ta mindre vägar i semestertempo. Mitt på dagen anlände vi till Lüneburg.

Att växla en resecheck trodde jag skulle vara en enkel match, men det tog en halvtimme! Först ställde jag mig i exchange-kön. Där skickade de mig till en vanlig kassa, där de i sin tur hänvisade till expeditionen som tog hand om kunder som hade efternamn med första bokstaven mellan R och T (jag hette Thulin på den tiden). Borde jag ha förstått det vid första hänvisningen? På expeditionen hämtade de en person som kunde engelska och därefter fylldes en växlingsnota i. Hon var i alla fall snäll och följde med mig till rätt kassa, exchange-kassan såklart. Äntligen fick jag mina pengar, och kassören (som jag pratade med allra först) sa lite hackigt "Det går bra att prata svenska... bara du pratar... laaangsamt". Kunde han inte ha sagt det första gången!? Hur som helst, i fortsättningen tänkte jag inte växla bara en resecheck i taget.

Alla ville ha något i magen, men i centrum var det fullsatt av lunchande arbetare. Vi styrde stegen utanför centrum istället och hittade en Bierstube på en smal gata.

Iväg igen framåt tvåtiden. Dumt nog fortsatte vi till Braunschweig dit vi kom vid rusningstid. Vår väg gick givetvis genom centrum. För att komma fram använde vi Stockholmsmetoder (trängde oss och körde mot rött) så att vi kom igenom på en dryg halvtimme. Både resenärer och hojar tyckte det var varmt. När båda Suzuki-motorerna började spika bestämde sig Pelle och Kalle för att använda bensin med högre oktan i fortsättningen.

Efter Braunschweig följde vi ett enda vägnummer, men vägen ändrade hela tiden karaktär. I ena ögonblicket var det autobahn och i nästa ögonblick var vägen smal och gick genom byar med några hundra meter mellan. Vi försökte sedan åka vid sidan om Goslar men hamnade där ändå. Efter några vändningar fram och tillbaka hittade vi till slut rätt väg ut ur Goslar.

Plötsligt började härlig bergsklättring. Det var inte riktigt serpentinväg med skarpa kurvor, utan mjuka kurvor över skogsbeklädda bergkammar. Enorm upplevelse efter platta och trista nordtyskland.

I Clausthal-Zellerfeld såg vi Jugendherberge-skyltar men åkte för långt igen. Då hamnade vi på en kurvig väg som gick till Altenau (saknas på kartan), men där fann vi inget vandrarhem. Vi var både trötta och hungriga, och stannade för att reda ut åt vilket håll vi skulle leta. Pelle tappade koncentrationen för ett ögonblick och tappade därför även hojen.

Vi åkte tillbaka den kurviga vägen till Clausthal-Zellerfeld. På vandrarhemmet blev vi tråkigt bemötta, så pass att vi åkte ännu en gång till Altenau för att äta och leta en gång till där. Tröttare än någonsin tog vi in på första bästa restaurang. Vi beställde varmrätter och medan vi väntade sa servitören "Varsågod, här finns det sallad om ni vill ha". Visst tog vi sallad då, det fräcka var bara att han inte sa att det kostade extra. Inte så lite heller, 5 DM per person!

Efter maten visste vi varken ut eller in. Klockan hade skenat iväg till nio och vandrarhemmen brukar stänga tio. Ett tag letade vi efter billigt hotell men till slut satte vi brådraskat iväg mot Braunlage. Efter två vägbeskrivningar hittade vi vandrarhemmet. Klockan var då redan halvtio vilket föreståndaren tyckte var lite väl sent för att komma och boka in, men med lite avvaktan och mjölkning gick det vägen. Hojarna fick till och med stå under tak på natten. Det var däremot inget snack om saken vad gällde rummen – grabbar för sig och tjejer för sig. Varken vi grabbar eller Pia behövde dock ha några andra i rummen.

Äntligen dusch och vila. Besvikna över dagens stress och strul beslöt vi oss för att förbereda morgondagen bättre än vi gjort hittills.

Dagens etapp: 46 mil

Tisdag 1 juli

Kalle blev insläpad i köket för att hjälpa till med att torka frukostdisken. Kalle trodde först att de skämtade, men torka fick han minsann göra.

Vackert väder med endast lite moln på himlen. Vi hade bara en väg att följa, väg nummer 27. Vi åkte förbi en långsmal sjö, den andra sjön dittills på resan, och vid dess södra ände låg en "badort". Farten höll sig kring 100 på kurviga vägar. Vi blev lite osams om just farten. Kalle tyckte att Pelle och jag drog upp tempot för högt. För att kompromissa fick Kalle allt oftare köra först. Tills vi andra körde om.

Landskapet blev platt igen. Göttingen passerades. Lagom vid lunchtid hittade vi en korvkiosk, den första vi sett i Västtyskland.

För en kort stund åkte vi över några höjder med serpentinkurvor. Det var sol och dis i dalarna och intrycken var tvungna att smältas i en liten by.

Platt igen och så småningom kom vi till Würzburg, givetvis i rusningstrafik igen. Staden var större än vi trodde och det pågick så mycket vägarbeten att det var meningslöst att leta vandrarhem där. Vi drog vidare till Tauberbischofsheim istället.

Denna gång var det ingen konst att hitta. Först in i city och därefter bara följa skyltarna. Typiskt för tyska småstäder verkar vara att city ligger i en svacka och bostäderna sprider ut sig på sluttningarna runt omkring. Lika typiskt låg Jugendherberge längst bort och nästan högst upp också. Vi kom fram vid femtiden, en vanlig tid för inbokning, och träffade en svensk familj som var på väg därifrån. De hade som krav att få familjerum, och eftersom det inte fanns till hands blev de hänvisade till stan. Vi pratade ett tag och de gav en förklaring till varför det var så många barn på vandrarhemmen – tyska industrisemestern hade inte börjat ännu och skolbarnen hade avslutningsvecka (som de brukar tillbringa på exempelvis Jugendherberge).

Något krav på familjerum hade inte vi, så vi installerade oss och duschade. Fräscha och iklädda kortbyxor gick vi ner till stan och åt. Vi provade att dricka Weissen med jäst i. Det var första och sista Weissen vi drack.

Vägen tillbaka upp till vandrarhemmet var jobbig. Pia gick till sitt privata rum medan vi andra delade vårt rum med en far och hans son. De satt snällt och läste tills vi var klara. När vi hade släckt och öppnat fönstret på vid gavel förvånades vi över allt liv och tumult som tilläts pågå i rummen intill. Inte mycket att göra åt... snark.

Dagens etapp: 36 mil

Onsdag 2 juli

Efter frukosten fick Pia torka disk. Den här gången var vi i alla fall beredda på att behöva hjälpa till med något.

Mycket disigt i dalen på morgonen, men det dröjde inte länge förrän solen stekte igen. Det blev inte så lång färd innan det var dags för att stanna. I Rothenburg skyltades det med att vara folkfestdagar, så vi gjorde stan efter ombyte till kortbyxor.

Sightseeingturen höll på att börja väldigt illa. Kameraväskan välte ner en 100-marks docka i golvet! Expediten, som var både kraftig och respektingivande, undersökte noga under tystnad att den var hel. Efter den incidenten försökte jag ta det försiktigt. Vi gjorde en långsam rundvandring och hamnade på stora torget där Pelle och Kalle gick upp i högsta tornet.

Efter måltid växlade vi resecheckar. I den banken behövde man minsann inte gå till expeditionen först för att fylla i blankett. Det var bara att gå raka vägen till en kassa.

Massor av vykort inhandlades och vi skrev så det glödde i en timme på ett hotells uteservering. Toaletten var en höjdare jämfört med de toaletter som fanns på vandrarhemmen.

När vi var klara för avfärd skrämdes hojen ordentligt. Motorn hade stått och gått för att bli varm och just när jag tog ner hojen från centralstödet så stannade den och alla instrument slocknade. Efter snabb titt under dynan konstaterade jag att det bara var huvudsäkringen som hade hoppat ur sitt fäste.

Det blev tätare mellan byarna och det var mer 50 än 100 tillåtet. Paus i Nördlingen med glass och titt på skaplig kyrka. Vidare till Augsburg för att leta efter vandrarhem. Först fick jag en ung kille på 125:a att visa vägen så gott han kunde, men när han inte visste längre lämnade han oss i sticket. Vi började om från början med att fråga på en bensinmack. Där var det en vänlig kvinna som beskrev hela vägen och dessutom ritade en skiss. Kalle tog skissen under tanklocksvredet och vips så var vi framme. Det hjälpte inte mycket, för det var proppfullt. De var dock hjälpsamma och ringde till Issing (saknas på kartan) där det fanns plats ledigt.

Vägen till Issing gick genom Landsberg där det finns ett tjusigt vattenfall. Till vandrarhemmet kom vi vid niotiden. Vi ställde hojarna precis utanför för att sedan kunna parkera dem permanent när vi frågat var de fick stå, men föreståndarinnan föregick oss. Hon gav oss en redig utskällning (så mycket förstod vi). Det hjälpte inte att försöka förklara, det var bara att parkera om.

Efter omparkeringen ändrade hon stil. Det lät lite som att hon pratade vänligare, men hon pratade så högt att man inte visste säkert på vilket humör hon var. Vi drog slutsatsen att hon helt enkelt brukar prata högt. Kanske hörselskadad av barnskrik?

In kom vi i alla fall. När vi betalade lite extra blev hon förtjust och utropade "Geschänk, Geschänk!". Dittills hade hon verkat vara principfast, men hon gav oss ett eget rum för alla fyra efter att hon frågade Pia om det var okej för henne.

Kvällsduschen såg nog ut som en krigsdans, för vattnet var iskallt. Inte hade vi fått någon mat på hela eftermiddagen och törstiga var vi också. God min och hopp i säng.

Dagens etapp: 28 mil

Torsdag 3 juli

Hyfsat god natt förutom att kyrkklockan ringde varje hel- och halvtimme. Himlen var knallblå vid det definitiva uppvaknandet.

Föreståndarinnan ställde fram några extra smörgåsar till frukost eftersom hon hade fått Geschänk. Efter frukosten städade vi vårt rum noga för att vara säkra på att inte få utskällning.

Relativt kort resa till Hohenschwangau. Landskapet var alldeles platt ända fram dit och sedan stod de bara där. Bergen.

Den korta biten till linbanan åkte vi i kortbyxor. Linbanan kostade 15 DM per person. För det fick man åka ganska brant uppåt. Det undre linbanehuset står på 830 meter och det övre på 1720 meter.

Tidvis vräkte det ner. Sedan åkte vi över ett litet trevligt berg med serpentinväg. Vår vana trogen åkte vi förbi Jugendherberge två gånger innan vi såg skylten. Dessvärre var det fullt. I en telefonkiosk ringde jag runt till närliggande vandrarhem, men det var fullt överallt.

Vi höll krisråd och började leta efter campingplats men tog in på Gasthaus Waldhorn istället, i Hengnau (saknas på kartan) strax nordväst om Lindau.

Vi fick två dubbelrum (Pelle och Kalle delade på ett). Snabbt till bords för att få varm mat före nio. Efteråt väntade mjuka sängar med duntäcken.

Dagens etapp: 19 mil

Fredag 4 juli

Härligt utsövda vaknade vi till en solig och varm dag. Frukosten höll klart högre kvalitet än på vandrarhemmen, men fralla med marmelad kom vi inte undan.

Pelle ville meka och jag ville tvätta, så vi bestämde oss för att stanna hela dagen och sova skönt en natt till.

Alla tvättade, och kläderna hängdes upp på bakgården. Pelle och jag började med hans ventilspel medan Kalle och Pia solade vid poolen.

Pelles ventiler stod för snålt och när vi började justera avgasventilerna hände det som inte fick hända. Muttern som höll ihop bladmåtten skruvade av sig och ramlade ner i kamkedjetunneln där den ställde sig på högkant på vevaxeln. Med ståltråd och ficklampa tillbringade vi närmare två timmar fiskandes efter muttern. Ståltrådsfiskandet var lönlöst. Pelle och jag tog Yamahan och åkte till Lindau för att köpa en böjlig griptång. Vi hittade inte någon sådan tång, men hos en cykelverkstad lyckades vi låna en böjlig magnettång mot en pant på 40 DM. Magneten hade vi ingen nytta av, för det visade sig att muttern var helt av plast (inte ens gängad metallinsats). Men med tuggummi längst ut på magneten fick jag äntligen tag i muttern och fick med den ända upp. Då var klockan halvfem (vi började tio).

Efter att ha lämnat tillbaka magnettången fortsatte vi försiktigt med att justera kvarvarande ventiler. Vi kom inte långt förrän vi behövde ringnyckel storlek 9 för att inte dra muttrarna runda. Pelle fick åka själv till järnhandeln och inhandla den, för jag hade tröttnat på att åka fram och tillbaka till Lindau. Ringnyckeln kostade skjortan, men Pelles motor blev i alla fall klar. Pia och Kalle hade hunnit använda poolen några gånger och äntligen var det Pelles och min tur. Första riktiga maten för dagen intogs inte förrän vid sjutiden.

Hojarna tvättades hastigt med hjälp av blomvattenslang och därefter susade vi in till Lindau-Insel för att njuta av atmosfären.

Efter glass och strosande åkte vi tillbaka till Hengnau för en helkväll på vårt Gasthaus. Kirschlikeur, Bodenseewasser, överraskningsstop med drällhål och till sist glassdrink. För fyra personer gick allting på 47 DM. Oförskämt billigt.

Grabbarna bytte om till badbyxor mitt i natten och hoppade i poolen, så det blev verkligen en skön kväll.

Dagens etapp: Några mil fram och tillbaka mellan Hengnau och Lindau.

Lördag 5 juli

Jag ringde i förväg till Mosbach och bokade sängplatser. Efter frukosten packade vi i maklig takt och bokade inte ut förrän elva. Boendet i Hengnau kostade 22 DM per person och natt.

I kvav värme gjorde vi Insel Mainau med "Die Schwedische Garden" grundad av Bernadotte. När vi var på väg därifrån träffade vi göteborgarna som stått före oss på Rödby/Puttgarden-färjan. De skulle så småningom till Zell am See.

En bit fram på vägen hamnade vi på en sölig servering där vi först utsattes för ett pratsjukt fyllo som sedan avlägsnade sig vinglandes på en moped.

Vi följde autobahn förbi Stuttgart och via Heilbronn till Mosbach. Det blev den lugnaste inbokningen dittills. Vi hann med en snabbfika på ett café i stan.

Inget vandrarhem utan överraskning – de hade visserligen tio duschar, men bara ett duschrum. Det var nästan tomt på vandrarhemmet. Pia var ensam tjej på övervåningen, men vi grabbar klämdes in tillsammans med tre andra i ett sexmannarum. Antagligen för att personalen skulle slippa städa. Inget gnäll, vi började bli härdade.

Dagens etapp: 30 mil

Söndag 6 juli

Första regndagen. Det började på natten. Fönstret stod på vid gavel som vanligt, så jag vaknade av ljudet. Då kom jag på att jag för första gången hade låtit bli att ha regnskydd över packningen. Typiskt. Ett tag var jag på väg ut genom fönstret för att lägga på skyddet, men jag insåg att det var för sent och sov snopet vidare.

Efter frukosten hjälpte alla till med bordstorkning, disk, tork och undanplockning.

På med regnkläder och iväg till Heidelberg. Det var bara några mil dit och vi åkte direkt till vandrarhemmet för att kunna hänga saker på tork, men de öppnade inte förrän klockan ett. De två timmarna till dess tillbringade vi på zoo, som låg granne med vandrarhemmet. Det hade slutat regna och vi gick omkring i skinnställ. Redan innan man hade betalat och gått in kunde man titta på björnar som faktiskt hade sin inhägnad ute vid gatan. Det var ett mycket större zoo än vad det såg ut att vara utifrån.

Exakt 13:00 stod vi i kön på vandrarhemmet, och tur var väl det eftersom kön växte hela tiden. Vi såg till att få ett familjerum med fyra bäddar. Mot pant på 50 DM fick vi egen nyckel. Rummet var litet men nytt och fräscht.

Vi tog bussen in till centrum och avverkade Hauptstrasse, Bergbahn, Sluss och Alt Brücke. Middag på fin restaurang. När det var dags att åka tillbaka hade det börjat regna igen. På vandrarhemmet var nattlivet igång när vi duschade och lade oss.

Dagens etapp: 7 mil

Måndag 7 juli

Väckning halvsju. Vi städade rummet. Det såg hotfullt ut på himlen, så vi hade regnkläderna på från början. Jag valde landsvägen mot Mannheim vilket var ett misstag, för när det finns autobahn i närheten så verkar inte skyltarna informera om alternativa vägar. Vägnumreringen upphörde samtidigt som Umleitung-skyltar villade bort mig. När det dessutom var för varmt med regnställ så tappade jag humöret och åkte tillbaka till Autobahnkreuz. I och med att det då blev autobahn så åkte vi runt Ludwigshafen. Det går ju det också, men när vi kom på andra sidan staden såg vi var vi borde ha kommit ut på den mindre vägen.

Autobahn följdes förbi Kaiserslautern, där det vimlade av US Army, och vidare mot Trier. Vi åkte inte ända fram till Trier – någon mil innan svängde jag av mot Moseldalen och kontrasten var häpnadsväckande. Från bred höghastighetsväg hamnade vi direkt i en svindlande serpentinväg ned till floden. Efter en bit stannade vi vid en krog och åt. Där träffade vi ett gäng svenskar som kom från andra hållet. Det var deras tredje dag i Västtyskland och de hade tydligen slagit följe med regnet från början.

Fortsättningsvis behöll vi regnkläderna på och tur var det. Det kom ett skyfall just när jag hade letat upp en enorm utsiktsplats ovanför dalen.

Det var fullt på vandrarhemmet, så vi tog in på Gasthaus Burgblick. Återigen belade vi två dubbelrum.

Efter dusch gick vi ut på stan och åt Imbiss. Cochem kändes som en mysig "storstad i litet format". Tidigt hemgående för att få sova ut.

Dagens etapp: 35 mil

Tisdag 8 juli

Vaknade till strilande regn. Planerna på att åka till Nürburgring sköts upp på obestämd framtid. Det serverades stadig frukost och därefter gick vi ner på stan för att titta i affärerna och kanske handla lite.

När molntäcket lättade gav vi oss genast iväg till Nürburgring. På väg uppför första berget började det regna igen. Både jag och Kalle fick sladd på det såphala underlaget. Det var bara att ta på sig regnkläderna igen och hoppas på att det skulle sluta regna tills vi kom fram.

Vägen vi tog hade Gasthausvärden pekat ut på kartan och den hade fin utsikt. Vi kom fram till banan parallellt med rakan. Regnet hade upphört och banan var helt torr. Ett klippkort för 12 varv kostade 80 DM. Vi delade på ett kort så att det blev fyra varv per ekipage. Den korta slingan var ombyggd till GP-bana. Långa slingan mätte därför 20 km i stället för tidigare 22 km.

På första varvet följde både tankväska och Pia med. Pia skrek trots att vi bara kände på banan. Därefter åkte all barlast av, även insatsen.

Min vana trogen hamnade jag först på andra varvet. En annan XJ900 körde om oss i hejdlös fart. Spelar det alltså roll vem det är som kör? Värre blev det – i en nerförsbacke med full gas blev vi omkörda av en rallybil. Förnedrande.

Det var svårt att ligga först, för det var ofta dålig sikt och jag kom inte ihåg en enda kurva. Kalle och Pelle låg och nosade i baken hela tiden. På rakan åkte Kalle förbi men inte ifrån. Pelle hade lämnat en liten lucka inför rakan och sa efteråt att han åt in på avståndet. Hur som helst, ingen av oss fick sin motor att varva ur.

Efter andra varvet stod vi och funderade på att äta när det började regna igen. Vi tog skydd ett tag och när det slutade regna åkte vi till Adenau, där vi åt på Blaue Ecke. När vi kom tillbaka till banan släppte vi av Pia med kameran vid rakan.

På tredje varvet tog Kalle täten före Pelle och jag sist. Pelle lämnade stor lucka till Kalle och fick finna sig i att hamna sist då jag hakade på Kalle istället. Då var det min tur att få enkel körning, eftersom jag såg hur Kalle planerade sitt spårval. När vi närmade oss rakan slog vi av för att Pelle skulle komma ifatt för fotografering. Vi låg tätt tillsammans när vi åkte förbi Pia.

Kalle och Pelle fick köra fjärde varvet själva medan jag fotograferade. När de kom för att byta av skrattade Kalle gott åt ett tomtebloss som han hade gjort med fotpinnen.

Pia följde med på mitt sista varv. Jag tog det så lugnt att jag hann titta på utsikten, men Pia skrek ändå.

Med hjälp av en karta över staden listade vi ut vilken väg vi skulle åka för att komma fram bakifrån. Det syntes att man även kunde åka framifrån, från centrum, men det var tveksamt om man fick åka med motorfordon den vägen. Efter några vändningar fram och tillbaka splittrades vi och började leta var och en för sig. Vägen som kom bakifrån visade sig övergå i kostig. Pelle vände halvvägs, för stigen gick på kanten till branten. Pia och jag satsade på att hitta vägen framifrån. Till slut hittade vi rätt gränd som leder ända upp. Vi körde upp och såg att andra motorfordon tagit den vägen. När vi skulle åka ner igen tog vi bakvägen som hade avskräckt Pelle, och det var verkligen svindlande.

Dagens etapp: 23 mil

Onsdag 9 juli

Stadig frukost igen. Vi fick betala 25 DM per person och natt.

Regnkläderna togs på från start. Så fort vi kom upp på autobahn började det ösregna. Visiret immade igen, och efter vädring forsade regnet på insidan. Stundtals kunde jag knappt följa lastbilen framför. Efter den störtskuren var det till och från med regn förbi Köln. Hela tiden följde jag väg nummer 1, som är autobahn. Strax före Wuppertal stannade vi för att äta, och därefter var det torr färd. Vi svängde av autobahn efter Münster och tog en tråkigt rak landsväg. När vi hade hunnit en bra bit norrut förundrades vi över antalet bilar som blinkade med ljuset mot oss. När vi kom in i Västtyskland hade bilarna blinkat för att vi skulle stänga av ljuset. Nu hade vi ljuset avstängt, så vad kunde det gälla den här gången? Vid en vilopaus letade vi efter något som kunde vara fel, men hittade inget konstigt. Vi förstod inte förrän vi såg att andra motorcyklar hade ljuset på. I denna trakt hade de tydligen en regel eller lag som krävde halvljus tänt på enbart motorcyklar. När vi satte på halvljus var det inte längre någon som blinkade.

Alltså – nästan varje dag gjorde vi något fel, var det inte på vandrarhemmen så var det i trafiken.

Vi kom till Aurich vid sextiden. Vandrarhemmet hittade vi direkt. Det verkade relativt obebott. Några ungdomar höll på att äta middag, men någon bemannad reception hittade vi inte. Vi ringde till andra ställen, som var fulla allihop. Följaktligen stannade vi i Aurich. Efter en timmes väntan kom föreståndaren så att vi kunde göra Anmeldung. Det gick bra att få eget familjerum, som dock var i minsta laget.

Ombyte och färd till en restaurang i city. Vi fick lakritssnaps och trodde först att vi hade beställt fel, men de bjöd på det till alla kunder. Även de som bara kom för att hämta tag-med-mat fick ta sig en snaps innan de gick.

Halvtio åkte vi tillbaka. Återigen uppmärksammade vi skillnaden på ljusförhållandena, i och med att vi hade förflyttat oss många breddgrader på en dag.

Dagens etapp: 50 mil

Torsdag 10 juli

Efter frukosten fick vi diska, torka och ställa in. Fin morgon, men hotfulla moln var på väg, så det blev inget besök vid kusten.

Lagom till starten började det regna. Till att börja med vräkte det ner så pass att vi hellre stod under en bensinmacks tak än att ge oss iväg. När regnet hejdade sig någorlunda åkte vi mot Wilhelmshaven. Krasch! Vem tuggade asfalt om inte undertecknad. I själva verket kunde jag inte göra något åt saken. Strax efter en omkörning närmade vi oss en traktor, så Pelle och jag saktade ner kraftigt. Kalle som kom sist såg traktorn för sent och bromsade för hårt på det hala underlaget. Med sladd på båda hjulen for han in i min vänstra packväska och innan jag fattade vad som hände låg jag och lyssnade till det metalliska skrapet mot vägen. På ett mirakulöst sätt höll sig Kalle på hjulen och kunde stanna en bit bort med bortslagen blinker, trasig kåpa och lite repor. Yamahan däremot skrapade hela höger sida. Pia och jag gled som tvålar i våra glatta regnställ. Tydligen tålde de friktionen, för skinnställen klarade sig.

Jag klarade inte att lyfta upp hojen själv med all packning på. När vi hjälpts åt att få upp den kunde vi konstatera att den var körbar. En fotpinne var kraftigt stukad. Vi bände på fotpinnen och tejpade både packväskor och höger motorkåpa.

Regnet och stämningen efter olyckan gjorde att vi bara stannade ett par minuter i Wilhelmshaven. Vi stannade senare på ett fikaställe och åt. Det blev ett mindre gräl mellan mig och servitören efter att vi fått för mycket mat – som de säkerligen ville ha betalt för. Utöver det vi hade beställt fick vi kaffe, två kycklingar och en hot dog!

En bit efter Hamburg tyckte jag att det lilla av fotpinnen som jag stödde foten på började bli väldigt hal. Insexpluggen under motorkåpan läckte olja. Först trodde vi att det bara läckte lite, så att det skulle gå att hejda med mer tejp. Men det hade börjat forsa, så vi stannade på nästa parkeringsplats. Kalle tog Pelle bakpå och susade in till Lübeck för att försöka få tag på reservdelar. De hade bara 50 minuter på sig innan affärerna stängde. Pia och jag blev kvar på parkeringsplatsen, sittandes på en träbänk eller ståendes på toaletten beroende på vädret.

När Kalle och Pelle kom till Lübeck hade de turen att direkt hitta en Yamaha-dealer. Det hjälpte dock inte, då de inte hade några delar. De trodde dock att Hamburg hade, men vad hjälper det när klockan är fem i sex? På vägen tillbaka köpte Kalle en Sunkist med vilken han hoppades kunna ersätta den trasiga o-ringen som satt innanför pluggen.

Med tre lager Sunkist-förpackning blev pluggen så tät att vi kunde fortsätta till Lübeck. Pluggen sprack mer och mer av motorns vibrationer. Kalle blev rånad på 20 DM för en liter olja som vi fyllde på i Lübeck.

Det var fullt på vandrarhemmet i Lübeck och där trodde de inte att det fanns något ställe i hela staden som inte var fullbelagt på grund av att den tyska industrisemestern hade startat. Klockan var över nio och det började bli bråttom med övernattning. Vi åkte norrut en bit tills Kalle tyckte att vi hade plågat oss tillräckligt. Vid första bästa "Zimmer frei"-skylt stannade vi och efter omdirigering till en by fick vi plats på ett Gasthaus. Då var klockan nästan tio. Puh.

Varsitt dubbelrum igen. Vi fick skarpa order om att vara tysta och någon dusch var det inte frågan om. Det var inte roligt att ligga och tänka på vad som skulle göras följande dag...

Dagens etapp: 38 mil

Fredag 11 juli

Trots hungern och oron så hade alla somnat snabbt och sovit tungt. Vi fick resans kraftigaste frukost, men så kostade den därefter – 35 DM per person!

Kalle och jag kom överens om att försöka få tag på en ny plugg medan Pia och Pelle väntade någonstans. Vi lämnade dem vid ett rastställe med servering och därefter skjutsade Kalle mig till Lübeck. Vi åkte till samma Yamaha-dealer som dagen innan för att be dem ringa till Hamburg och fråga om pluggen fanns i lager. Det tog "bara" tre kvart för dem att ringa (de skyllde på att de bara hade en telefon). Svaret var i alla fall positivt, så vi åkte vidare till Hamburg.

Efter tre förfrågningar om vägen kom vi till firma Louis. Där sålde de bara Kawasaki, men tydligen hade de reservdelar till alla möjliga fabrikat. Försäljaren försökte först sälja en kedja och därefter fyra pluggar. När han rett ut det hela hade han både plugg och o-ring. Det var de billigaste reservdelar jag varit med om, endast 10 DM för båda delarna ihop.

Tacksamma for vi tillbaka förbi Lübeck och tog av på fel Ausfahrt så att vi fick se en trevlig kuststad också. Senare kom vi in på rätt väg men för långt bort. Efter fyra timmar var vi tillbaka hos Pelle och Pia. Yamahan tätades och sedan kunde vi äta i lugn och ro, när alla problem äntligen var lösta. Halvfyra kom vi iväg mot Burg och var framme strax före fem. Efter en halvtimme öppnade de och med lite besvär prånglade vi till oss ett eget rum igen (först fick vi dock nyckel till ett rum som var upptaget). Vi hann gå i affärer och därefter gick vi till samma pub som första dagen.

Dagens etapp: 8 mil (förutom fram och tillbaka mellan Lübeck och Hamburg)

Lördag 12 juli

Sista dagen och snabb uppstigning för att hinna lasta hojarna före frukost. Till frukosten fick vi riktig choklad den här gången, inte Kaba. Mackorna var dock otillräckliga även denna gång.

Regnstänk i starten. Vi fick vänta ungefär en halvtimme i Puttgarden. Framför oss stod finländaren som hade tagit samma färja som oss in i Västtyskland.

Envis sidvind igen genom Danmark. SFL-färjan över sundet avgick så fort vi kom ombord. Det var ingen kö alls där, medan DB/DSB-färjorna hade långa köer.

Skyltarna var så lustigt gula i Sverige. Hade vi varit borta för länge? I höjd med Linköping tog vi på oss regnkläderna igen. Vi skildes åt i Katrineholm, för Kalle skulle mot Flen medan vi andra åkte mot St Sundby. Sista biten hem var blöt och kall. Endast tio grader ute. Hemma 20:45.

Dagens etapp: 73 mil

Slutord

Sammanlagt avverkade Yamahan 472 mil och drack 280 liter bensin (snitt 0,59). Mer än hälften av mönsterdjupet var kvar på bakdäcket medan framdäcket, som totalt hade färdats 1800 mil, hade fått en spetsig profil med knappt något mönsterdjup kvar på sidorna.

Trots att vi släpade på tält (och allt som hör till) så använde vi inte tält en enda gång!